Som jag saknar att skriva!
Det har nu gått ungefär ett år sedan bloggarna lades i träda och allt annat skrivande har mer eller mindre dött under den tiden också. Det känns konstigt. Så lite som jag skrivit den senaste året har jag nog aldrig skrivit. Skrivandet har alltid varit min ventil, i poesi eller prosa har jag alltid vädrat, bearbetat och släppt saker.
Jag började skriva dagbok när jag var 10 år, tror jag. Om vad som hänt i skolan, vilken kille som var sötast i klassen. Sedan blev jag äldre och fortsatte skriva. Dagboken i dess pappersform fick uppleva min första pojkvän och troligen också övergången till gymnasiet. Fast någonstans började jag skriva på datorn och printa inläggen och klistra dem i boken.
Sedan blev det publikt skrivande. Jag upptäckte Lunarstorm och flyttade skrivandet dit. Hur kommer det sig att dagboken gått från att vara det hemligaste man hade till något som ligger på nätet för alla att se? Det går ju förstås att välja vad man skriver, men fenomenet är ändå fascinerande. Personligen har jag alltid haft en liten dröm om att någon ska läsa mina ord och beröras på samma sätt som jag berörts av andras ord. Och privat har jag väl aldrig varit. Jag gissar att det där med att jag är "öppen som en ljudbok" har varit sant långt innan det var uttalat. Så Lunarstorm. Där hade jag mest tråkigt, klagade över bristen på liv i mitt liv och mängden skolarbete. Jag träffade killen som jag blev så vansinnigt kär i och hade en historia som var över på en helg men tog år att släppa. Det finns inte så mycket skrivet om honom på Lunar men det finns texter i mängder. Papper och servetter, jag skrev på allt jag kom över, det behövde komma ut. Jag inledde mitt första riktigt långa förhållande. Jag tog studenten.
Någon gång därefter flyttade jag över till Helgon. Ganska mycket samma sak som Lunar men med en tuffare färgsättning. Helgon fick höra om min första tatuering, flytten till Örebro. Mitt förhållande som knakade och slutligen kraschade. Hur de långhåriga männen med skinnbyxor dök upp i mitt liv för första gången. Jag flyttade tillbaka till hemstaden, jag hade en lärare på högskolan som höll på att knäcka mig. Och min bästa vän dog. Det finns det väldigt lite skrivet om. Eller, jag vet inte. Det kan vara första gången i mitt liv som mina ord inte riktigt räckt till men jag skulle gissa att det finns texter, jag vet bara inte var. Sedan började ett nytt liv. Ny pojkvän. Jag flyttade till Göteborg.
Och i Göteborg flyttade skrivandet ytterligare en gång, hit. Jag tror att jag i något av de första inläggen undrar om detta ska bli ännu ett påbörjat men självdött projekt. Såna har jag fler än jag kan räkna. Men jag fortsatte blogga. I 4,5 år skrev jag här. Jag hann ha tre jobb, två bostäder, semestrar och underbara vänner och kollegor.
Men för drygt ett år sedan hände något. Återigen ett förhållande på upphällningen. Jag träffade en massa nya människor och slängde mig med huvudet före in i en musikbransch jag tidigare betraktat på avstånd. Jag startade mitt företag. Under samma tid började jag inse att mitt nya jobb, det första som jag inte skulle byta bort efter 1,5 år, inte höll vad det lovat. All energi gick till företaget och jobb och förhållande och blogg fanns det inget kvar för. Så i maj förra året tryckte jag på paus. Sedan var livet ett virrvarr av separation och flytt och sälja lägenhet och jobbet som blev sämre och vänner som försvann och ork som bara inte fanns. Det lilla jag skrev var recensioner och framåt vintern dog även det ut. Då gick min energi till att utöka företaget och umgås med nya vänner och dricka alldeles för mycket öl. Och jag hade all tid i världen att skriva men ingen ork eller motivation. Vad skulle jag skriva?
För det är en fråga om vilka som läser också. Jag minns känslan när bloggen blev outad på förra jobbet eller när jag hade en pojkvän som hängde på samma community som jag. Jag vill skriva ocensurerat samtidigt som jag blir lite smickrad av att folk vill läsa min dynga. Det är en balansgång jag ännu inte riktigt bemästrat.
Och nu sitter jag då här och funderar på nästa steg. Jag saknar att skriva, det gör jag. Jag har inte mer av vikt att säga än tidigare. Att fylla bloggen med ord är inga problem, det är innehållet som är det jobbiga. Var drar jag gränsen? Vad vill jag säga?
Jag vet inte om jag kommer att börja skriva igen. Detta kanske är sista inlägget för i år. Men jag kände att detta var text jag behövde få ur mig. Ventilera. I skrift. Som alltid.
tisdag, maj 21, 2013
måndag, mars 11, 2013
När jag sa hej då till världens vackraste man räknade jag ut att det var 39 dagar tills jag skulle få se honom igen. Se honom le, känna hans armar runt mig, höra orden som ger mig fyrverkerier i magen. Jag var rädd för ångesten däremellan. För tystnaden oss emellan. För att glida isär och glömma.
Det blev inte så.
Nu är det fem dagar kvar. Fem ynka dagar. På lördag morgon börjar min långa resa. Mot solen, värmen och... kärleken? Jag har inte haft en enda panikattack. Inte en enda. Kom ihåg det nu, labila psyke, inte en enda. Jag har känt tendenserna ett par, kanske tre gånger, men lyckats prata vett med mig själv. Den senaste sprang jag bort. Löpningen har återkommit i mitt liv och skänker mer lugn och tillfredsställelse än på länge.
Jag har haft problem med sömnen. När han inte är här och distraherar mig har jag märkt hur dåligt jag mår över jobbet och en dag bröt jag samman totalt. Det slutade med ett besök på vårdcentralen och tre sorters tabletter; en lugnande och två för sömnen. Jag tar dem, men inte varje natt, bara när jag inte klarar att somna själv. Det är en trygghet att de finns.
Vi har pratat och chattat nästan varje dag. Det har varit en stor lättnad. Vi har tittat på en serie tillsammans. Mina eftermiddagar, hans kvällar. Ringt och pratat en stund, sett en avsnitt på varsitt håll, chattat lite under tiden, och sedan pratat en stund till mellan avsnitten. Nästan tre säsonger tog vi oss igenom. Och han kändes så nära.
Jag har sovit i hans säng några nätter. Den första var jobbig, då var jag full och det var första helgen han var borta. Att vakna ensam och bakfull i hans tomma säng var ingen bra idé. Han ringde mig då och jag grät, enda gången jag gråtit. Han säger att han tycker om att jag är hemma hos honom. Att jag känns närmre. Jag är beredd att hålla med.
Jag saknar honom, det gör jag. Inser hur viktig han blivit i mitt liv. Hur jag vill dela min vardag med honom, såväl glädje som besvikelse. Hur mycket styrka jag hämtar hos honom. Jag vet inte vad han gör men han peppar mig till att bli bättre. Jag städar, gör mig av med onödiga ting, tränar. Jag blir glad när han berömmer mig. Jag som inte brukar bry mig om vad folk tycker, jag som snarare blir anti om någon försöker uppmuntra. Men han lyckas. Han får mig att känna mig så stark och grym som han påstår att jag är.
Så kom ihåg den här känslan nu. Hur tiden flutit iväg. Hur det visserligen har varit tomt och tråkigt och det är så mycket jag velat säga men inte slösa våra korta värdefulla samtal på men hur det har gått bra. Hur jag lyckats fylla min tid. Hur jag gråtit ett par tysta tårar en enda gång och inte haft några attacker. Hur det inte alls beror på att han är betydelselös utan på att jag är starkare, bättre.
För han betyder så mycket. Det skrämmer mig. Det vi har är för nytt för att vara så här viktigt, vi känner varandra inte tillräckligt bra för att använda stora ord. Stora ord som jag brukar ha svårt för att säga men som jag fått hålla tillbaka i veckor innan det kändes rätt. Ord som får mina inre organ att byta plats, mina tår att krulla sig och hela kroppen att le.
Jag tror fortfarande att det här kommer att gå åt helvete, men det kommer att gå åt helvete så det nästan är episkt. Och fram tills dess är jag gladeligen hans och hämtar styrka och inspiration och lugn.
Och om 4 dagar och 15 timmar är jag på väg. Sedan får allt annat lösa sig.
Det blev inte så.
Nu är det fem dagar kvar. Fem ynka dagar. På lördag morgon börjar min långa resa. Mot solen, värmen och... kärleken? Jag har inte haft en enda panikattack. Inte en enda. Kom ihåg det nu, labila psyke, inte en enda. Jag har känt tendenserna ett par, kanske tre gånger, men lyckats prata vett med mig själv. Den senaste sprang jag bort. Löpningen har återkommit i mitt liv och skänker mer lugn och tillfredsställelse än på länge.
Jag har haft problem med sömnen. När han inte är här och distraherar mig har jag märkt hur dåligt jag mår över jobbet och en dag bröt jag samman totalt. Det slutade med ett besök på vårdcentralen och tre sorters tabletter; en lugnande och två för sömnen. Jag tar dem, men inte varje natt, bara när jag inte klarar att somna själv. Det är en trygghet att de finns.
Vi har pratat och chattat nästan varje dag. Det har varit en stor lättnad. Vi har tittat på en serie tillsammans. Mina eftermiddagar, hans kvällar. Ringt och pratat en stund, sett en avsnitt på varsitt håll, chattat lite under tiden, och sedan pratat en stund till mellan avsnitten. Nästan tre säsonger tog vi oss igenom. Och han kändes så nära.
Jag har sovit i hans säng några nätter. Den första var jobbig, då var jag full och det var första helgen han var borta. Att vakna ensam och bakfull i hans tomma säng var ingen bra idé. Han ringde mig då och jag grät, enda gången jag gråtit. Han säger att han tycker om att jag är hemma hos honom. Att jag känns närmre. Jag är beredd att hålla med.
Jag saknar honom, det gör jag. Inser hur viktig han blivit i mitt liv. Hur jag vill dela min vardag med honom, såväl glädje som besvikelse. Hur mycket styrka jag hämtar hos honom. Jag vet inte vad han gör men han peppar mig till att bli bättre. Jag städar, gör mig av med onödiga ting, tränar. Jag blir glad när han berömmer mig. Jag som inte brukar bry mig om vad folk tycker, jag som snarare blir anti om någon försöker uppmuntra. Men han lyckas. Han får mig att känna mig så stark och grym som han påstår att jag är.
Så kom ihåg den här känslan nu. Hur tiden flutit iväg. Hur det visserligen har varit tomt och tråkigt och det är så mycket jag velat säga men inte slösa våra korta värdefulla samtal på men hur det har gått bra. Hur jag lyckats fylla min tid. Hur jag gråtit ett par tysta tårar en enda gång och inte haft några attacker. Hur det inte alls beror på att han är betydelselös utan på att jag är starkare, bättre.
För han betyder så mycket. Det skrämmer mig. Det vi har är för nytt för att vara så här viktigt, vi känner varandra inte tillräckligt bra för att använda stora ord. Stora ord som jag brukar ha svårt för att säga men som jag fått hålla tillbaka i veckor innan det kändes rätt. Ord som får mina inre organ att byta plats, mina tår att krulla sig och hela kroppen att le.
Jag tror fortfarande att det här kommer att gå åt helvete, men det kommer att gå åt helvete så det nästan är episkt. Och fram tills dess är jag gladeligen hans och hämtar styrka och inspiration och lugn.
Och om 4 dagar och 15 timmar är jag på väg. Sedan får allt annat lösa sig.
onsdag, februari 06, 2013
Saknad och längtan
I natt triggade det mig. Längtan efter att skriva blev för stor för att jag skulle kunna hålla emot och jag bestämde mig för detta inlägg. Jag vet inte om någon kommer att läsa det, men det har aldrig varit därför jag skriver.
Det som hände var att jag och den jag saknar/längtar efter började prata om skillnaden mellan att sakna och att längta. Jag har hela mitt vuxna liv haft problem med separationer och det blev värre för några år sedan när min bästa vän dog. Det var på något sätt kvittot på att jag hade rätt. Så vid varje större separation har jag mått dåligt. Två veckor ensam i Kina. Första veckan jag pendlade till Stockholm. Tårar, känsla av meningslöshet och panikattacker. Den senaste tiden har jag tillåtit mig att engagera mig i en relation som jag hela tiden vetat kommer att leda till en separation. En övergående, tidsbegränsad men lång separation. Och ju närmre den krupit desto mer förvånad har jag blivit. Jag har inte mått i närheten så dåligt som jag trott. Ibland har det kommit en våg av stundande tomhet men det har gått över. Det var inte förrän dagarna innan som det började kännas riktigt tungt. De sista två dagarna innan avskedet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan snyftade ynkligt framför honom.
Jag hatar det. Jag är stark och självständig och behöver vara ensam för att må bra. Och helt plötsligt har jag glömt hur man är ensam. Jag känner mig liten och övergiven och allt känns meningslöst. Jag är rädd. Rädd att han ska glömma mig. Att vi ska glida ifrån varandra. Att vi ska inse att livet utan varandra går väldigt bra. Att det vi hade bara var en tillgänglighetsgrej. Och minst lika mycket är jag rädd över hur jag kommer att må. Jag är rädd för den svarta klumpen i magen, för panikattackerna.
Och så sa vi hejdå, med vackra ord och jag med tårar i ögonen. Och sen kom det inget. Jag åkte hem och nånstans bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vill inte, orkar inte må så här dåligt. Jag trodde aldrig det skulle hjälpa och det är väl för tidigt att säga att det gjort det. År av separationsångest kan inte släppa bara för att jag "bestämmer mig". Det kan inte vara så lätt. Men 1,5 dygn senare mår jag helt ok. Visst är det tom och tråkigt och det är ovant att vara ensam helt plötsligt, att somna ensam och vakna ensam. Att inte höra hans röst och känna hans varma hud. Men jag mår inte i närheten av så dåligt som jag befarade.
Och det var då jag kläckte ur mig att jag tror jag längtar mer än saknar och vi började prata om skillnaden. Jag ser det som en fråga om fokus. Saknad är ett fokus på det som fattas, på tomrummet, på vad som fattas. Längtan ser å andra sidan framåt, efter en återförening, ett återupprättade av det man saknar. Jag tänker inte så mycket på hur tomt det är här nu även om det är det. Jag tänker på den där dagen om alldeles för många ensamma nätter när mitt plan landar, jag kliver ut i värmen och han står där och ler. Jag tänker på att han sedan kommer tillbaka. Att vi pratar om saker som kommer att ske efter det. Att vi vill.
Och så tänker jag på en sak till. Att jag kanske haft min värsta separationsångest redan. När en felbedömning gjorde att jag trodde att jag förlorat honom. När jag låg vaken en hel natt med en ångestklump i magen och en känsla av att inget någonsin skulle bli bra. Hur jag sedan bestämde mig för att inte godta det. Att jag bestämde mig för att kämpa. Att jag inte var färdig med oss. För första gången gav jag inte upp när det blev jobbigt. Jag var inte färdig.
Att det finns en framtid efter separationen är dock inget som hjälp mig tidigare så jag vet inte vad det är som gör skillnad denna gång. Men vet ni vad? Jag ska försöka att inte överanalysera. Jag ska vara glad över att jag mår bra, att jag verkar kunna hantera det. Jag räknar ner till jag får vara i hans famn igen. Mitt hjärta tar ett skutt varje gång det kommer ett livstecken.
Han är saknad men mer än något annat längtar jag.
Det som hände var att jag och den jag saknar/längtar efter började prata om skillnaden mellan att sakna och att längta. Jag har hela mitt vuxna liv haft problem med separationer och det blev värre för några år sedan när min bästa vän dog. Det var på något sätt kvittot på att jag hade rätt. Så vid varje större separation har jag mått dåligt. Två veckor ensam i Kina. Första veckan jag pendlade till Stockholm. Tårar, känsla av meningslöshet och panikattacker. Den senaste tiden har jag tillåtit mig att engagera mig i en relation som jag hela tiden vetat kommer att leda till en separation. En övergående, tidsbegränsad men lång separation. Och ju närmre den krupit desto mer förvånad har jag blivit. Jag har inte mått i närheten så dåligt som jag trott. Ibland har det kommit en våg av stundande tomhet men det har gått över. Det var inte förrän dagarna innan som det började kännas riktigt tungt. De sista två dagarna innan avskedet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan snyftade ynkligt framför honom.
Jag hatar det. Jag är stark och självständig och behöver vara ensam för att må bra. Och helt plötsligt har jag glömt hur man är ensam. Jag känner mig liten och övergiven och allt känns meningslöst. Jag är rädd. Rädd att han ska glömma mig. Att vi ska glida ifrån varandra. Att vi ska inse att livet utan varandra går väldigt bra. Att det vi hade bara var en tillgänglighetsgrej. Och minst lika mycket är jag rädd över hur jag kommer att må. Jag är rädd för den svarta klumpen i magen, för panikattackerna.
Och så sa vi hejdå, med vackra ord och jag med tårar i ögonen. Och sen kom det inget. Jag åkte hem och nånstans bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vill inte, orkar inte må så här dåligt. Jag trodde aldrig det skulle hjälpa och det är väl för tidigt att säga att det gjort det. År av separationsångest kan inte släppa bara för att jag "bestämmer mig". Det kan inte vara så lätt. Men 1,5 dygn senare mår jag helt ok. Visst är det tom och tråkigt och det är ovant att vara ensam helt plötsligt, att somna ensam och vakna ensam. Att inte höra hans röst och känna hans varma hud. Men jag mår inte i närheten av så dåligt som jag befarade.
Och det var då jag kläckte ur mig att jag tror jag längtar mer än saknar och vi började prata om skillnaden. Jag ser det som en fråga om fokus. Saknad är ett fokus på det som fattas, på tomrummet, på vad som fattas. Längtan ser å andra sidan framåt, efter en återförening, ett återupprättade av det man saknar. Jag tänker inte så mycket på hur tomt det är här nu även om det är det. Jag tänker på den där dagen om alldeles för många ensamma nätter när mitt plan landar, jag kliver ut i värmen och han står där och ler. Jag tänker på att han sedan kommer tillbaka. Att vi pratar om saker som kommer att ske efter det. Att vi vill.
Och så tänker jag på en sak till. Att jag kanske haft min värsta separationsångest redan. När en felbedömning gjorde att jag trodde att jag förlorat honom. När jag låg vaken en hel natt med en ångestklump i magen och en känsla av att inget någonsin skulle bli bra. Hur jag sedan bestämde mig för att inte godta det. Att jag bestämde mig för att kämpa. Att jag inte var färdig med oss. För första gången gav jag inte upp när det blev jobbigt. Jag var inte färdig.
Att det finns en framtid efter separationen är dock inget som hjälp mig tidigare så jag vet inte vad det är som gör skillnad denna gång. Men vet ni vad? Jag ska försöka att inte överanalysera. Jag ska vara glad över att jag mår bra, att jag verkar kunna hantera det. Jag räknar ner till jag får vara i hans famn igen. Mitt hjärta tar ett skutt varje gång det kommer ett livstecken.
Han är saknad men mer än något annat längtar jag.
torsdag, maj 10, 2012
Uppehåll
Lika bra att bara bestämma sig, eller hur?
Jag hinner inte, orkar inte, är inte inspirerad att blogga längre. Mitt liv är så fullt av annat just nu, och har varit det hela våren. Vissa saker är underbara och jag älskar varje sekund. Vissa saker är tunga och plågsamma och jag önskar att det vore över.
Bloggen är inte prio, den är en belastning. Jag har dåligt samvete över att jag inte skriva, när det är så mycket annat jag inte hinner som är viktigare.
Alltså tar jag härmed beslutet att, i alla fall temporärt, lägga ner bloggen. Jag återkommer säkert, jag kan ju inte leva utan att skriva, men just nu orkar jag inte.
Även "kulturbloggen" ligger i ofrivillig träda sedan en tid tillbaka.
Jag återkommer, det kan jag nästan lova. Men nu måste jag, utan distraktioner, ta tag i större saker.
Ta hand om er, så ses vi pigga och glada på andra sidan.
Jag hinner inte, orkar inte, är inte inspirerad att blogga längre. Mitt liv är så fullt av annat just nu, och har varit det hela våren. Vissa saker är underbara och jag älskar varje sekund. Vissa saker är tunga och plågsamma och jag önskar att det vore över.
Bloggen är inte prio, den är en belastning. Jag har dåligt samvete över att jag inte skriva, när det är så mycket annat jag inte hinner som är viktigare.
Alltså tar jag härmed beslutet att, i alla fall temporärt, lägga ner bloggen. Jag återkommer säkert, jag kan ju inte leva utan att skriva, men just nu orkar jag inte.
Även "kulturbloggen" ligger i ofrivillig träda sedan en tid tillbaka.
Jag återkommer, det kan jag nästan lova. Men nu måste jag, utan distraktioner, ta tag i större saker.
Ta hand om er, så ses vi pigga och glada på andra sidan.
onsdag, april 04, 2012
fredag, mars 30, 2012
Jag lever!
Hade tre plåtningar i helgen, två live och en i inspelningsstudion. Jävligt kul alltihop. Har redigerat bilder varje kväll och skickade det sista igår. Krävande men väldigt roligt. Och uppskattat. Älskar det, verkligen. Och dessutom har jag lärt känna så härliga människor.
Nu väntar en helg av packning och sånt för på onsdag morgon bär det av. Något av en drömresa. Jag har velat göra det så länge och nu blir det äntligen av. Och jag har inte förstått det. Jag ska till Las Vegas. Äta, dricka, shoppa, se utställningar, äta lite till. Vi ska hyra bil och övernatta i Death Valley. Jag ska plåta neonljus, övergivna gruvsamhällen och joshua trees. Och det har ännu inte sjunkit in. Det kommer att bli fantastiskt. Såklart.
(och så kommer vi hem och två timmar senare står jag med pluggar i öronen och kameran i näven igen. idiotiskt? troligen. men jag kan inte låta bli)
Hade tre plåtningar i helgen, två live och en i inspelningsstudion. Jävligt kul alltihop. Har redigerat bilder varje kväll och skickade det sista igår. Krävande men väldigt roligt. Och uppskattat. Älskar det, verkligen. Och dessutom har jag lärt känna så härliga människor.
Nu väntar en helg av packning och sånt för på onsdag morgon bär det av. Något av en drömresa. Jag har velat göra det så länge och nu blir det äntligen av. Och jag har inte förstått det. Jag ska till Las Vegas. Äta, dricka, shoppa, se utställningar, äta lite till. Vi ska hyra bil och övernatta i Death Valley. Jag ska plåta neonljus, övergivna gruvsamhällen och joshua trees. Och det har ännu inte sjunkit in. Det kommer att bli fantastiskt. Såklart.
(och så kommer vi hem och två timmar senare står jag med pluggar i öronen och kameran i näven igen. idiotiskt? troligen. men jag kan inte låta bli)
måndag, mars 19, 2012
[infoga valfri rubrik här]
Ska vi försöka bli lite bättre på det här då? Mjukstarta med att sammanfatta helgen kanske?
Fredag: Jobbade och sen drog jag och Honey på AW på andra lång. Fina gamla andra lång och fina gamla AW med Honey. Livet börjar se mer ut som det ska nu. Fina vänner och f.d. kollegor mötte upp och kvällen blev mycket rolig trots hetsiga diskussioner, sönderslagna glad och fimpöl.
Lördagen började med att jag vaknade och kände mig pigg och totalt o-bakis. Och det var ju tur för jag skulle köra bil. Manuell bil. Vår bil är automatväxlad men om jag ska lära mig köra manuellt också så måste jag ju, tja, köra manuellt helt enkelt. Med K's systers bil och ett hyfsat tomt industriområde konstaterades att ja, det här ska jag väl kunna lära mig. Inte helt lätt med en pedal och en spak extra att hantera men det kommer att gå. Så det så. Resten av dagen var lugn. Lagade burgare och slappade i soffan.
Söndag började med sovmorgon, oh sweet sovmorgon! Handla, äta frukost, åka och träffa Gitarristen som plågade mig i uppåt 1,5 timme. Kettle bells och så lite övningar med egna kroppen som vikt. Mot slutet av passet ville min kropp dra ihop sig till en ostbåge.
Idag har jag träningsvärk. Hela ryggen är öm och så ut i överarmar, rumpa och baksida lår. Träningsvärken från helvetet. Men nånstans känns det rätt bra, det var länge sen jag tog ut mig så. Och det var ju det jag efterlyste, nån som pushade mig. Mycket bra. Honey har kallat mig "lilla tant" idag, det säger väl en del om vilket skick jag är i.
Resten av veckan kommer att innehålla: bildbehandling, teorikurs, köra Pierre*, försöka promenera hem från jobbet, fira K** som fyller år, köra Manuel*** och så plåta minst en spelning, förhoppningsvis två.
* Vår (franska) bil
** Min sambo
*** Manuellt växlad (tysk) bil
Inte tre karlar på samma vecka, alltså. Det var ett tag sen ;)
Fredag: Jobbade och sen drog jag och Honey på AW på andra lång. Fina gamla andra lång och fina gamla AW med Honey. Livet börjar se mer ut som det ska nu. Fina vänner och f.d. kollegor mötte upp och kvällen blev mycket rolig trots hetsiga diskussioner, sönderslagna glad och fimpöl.
Lördagen började med att jag vaknade och kände mig pigg och totalt o-bakis. Och det var ju tur för jag skulle köra bil. Manuell bil. Vår bil är automatväxlad men om jag ska lära mig köra manuellt också så måste jag ju, tja, köra manuellt helt enkelt. Med K's systers bil och ett hyfsat tomt industriområde konstaterades att ja, det här ska jag väl kunna lära mig. Inte helt lätt med en pedal och en spak extra att hantera men det kommer att gå. Så det så. Resten av dagen var lugn. Lagade burgare och slappade i soffan.
Söndag började med sovmorgon, oh sweet sovmorgon! Handla, äta frukost, åka och träffa Gitarristen som plågade mig i uppåt 1,5 timme. Kettle bells och så lite övningar med egna kroppen som vikt. Mot slutet av passet ville min kropp dra ihop sig till en ostbåge.
Idag har jag träningsvärk. Hela ryggen är öm och så ut i överarmar, rumpa och baksida lår. Träningsvärken från helvetet. Men nånstans känns det rätt bra, det var länge sen jag tog ut mig så. Och det var ju det jag efterlyste, nån som pushade mig. Mycket bra. Honey har kallat mig "lilla tant" idag, det säger väl en del om vilket skick jag är i.
Resten av veckan kommer att innehålla: bildbehandling, teorikurs, köra Pierre*, försöka promenera hem från jobbet, fira K** som fyller år, köra Manuel*** och så plåta minst en spelning, förhoppningsvis två.
* Vår (franska) bil
** Min sambo
*** Manuellt växlad (tysk) bil
Inte tre karlar på samma vecka, alltså. Det var ett tag sen ;)
onsdag, mars 14, 2012
måndag, mars 12, 2012
Mitt verk
Det är alltså sånt här jag sysslar med när jag är för upptagen för att blogga. Fota band. Är väldigt nöjd med denna, satt och tittade på den hela kvällen igår :)
(Reenact på Emergenza, Parken, Göteborg, 2012)
torsdag, mars 08, 2012
Det blev ingen Herman. Jag fick göra intervjun med Marc istället. Och det var väl egentligen inte fel. Marc är ny i bandet, och sångare, och jättetrevlig. Men Herman... Honom har jag haft en soft spot för i tre års tid. Han spelar gitarr så det är nästan obscent erotiskt. Nåja. Med tanke på hur löjligt star struck jag var av Marc så kanske det var tur att jag inte fick prata med Herman.
På telefon. Inte gjort en intervju på 10 år. Aldrig gjort en intervju på engelska. Eller med någon jag beundrar. Inte bästa oddsen. Tror knappast att det blir en bra text, men jag kan ju bara gå up from here.
Jag fick iaf möjlighet att lära Marc att Sthlm må vara Sveriges huvudstad men Göteborg är the metal capital. Sånt måste man veta.
På telefon. Inte gjort en intervju på 10 år. Aldrig gjort en intervju på engelska. Eller med någon jag beundrar. Inte bästa oddsen. Tror knappast att det blir en bra text, men jag kan ju bara gå up from here.
Jag fick iaf möjlighet att lära Marc att Sthlm må vara Sveriges huvudstad men Göteborg är the metal capital. Sånt måste man veta.
tisdag, mars 06, 2012
tisdag, februari 28, 2012
Jag lever
Jag lovar. Och vilket liv jag lever! Nej, jag ska inte överdriva... Men det har hänt läskigt mycket de senaste två veckorna.
10 feb fotade jag mina polare i Presidents of Zero när de spelade live. Jag fotade med systemkamera och konstaterade att varken kameran eller objektivet höll för dessa förhållanden. Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att satsa, lyfte lite födelsedagspengar, och köpte nytt kamerahus och nytt objektiv.
Jag har sedan fotat PoZ under ett rep, tyvärr med ganska dåligt resultat då det var första gången jag fotade med nya grejerna och missade en del saker i inställningarna.
Under spelningen träffade jag en kille som känner och spelar med två av presidenterna men också med ett annat band, som skulle spela i lördags. Han undrade om jag ville fota dem och det ville jag såklart! Var duktig och mailade arrangören, Emergenza, för att kolla om jag behövde nåt tillstånd för att ta in systemkamera. Istället hände nåt fantastiskt. De frågade om jag ville fota alla deras tävlingar i Göteborg! Tyvärr krockar 2/3 semifinaler med min semester men det kvarstår ändå 9 tävlingar. 9 kvällar, med 8 band per kväll. Emergenza ska ha en bild/band till deras resultatlista och de länkar till mig på hemsidan, så jag får sälja mina bilder till banden.
Nu har jag fotat fyra kvällar, de kommer tre stycken denna vecka. Det är jobbigt men så in i helvete roligt! Jag älskar varje sekund av det. Det enda som varit synd hittills var att "mitt" band, LOBST, inte gick vidare till semi. Inte en krona in hittills men erfarenhet i massor. Jag lär mig nåt nytt varje kväll.
Så jag jobbar dagar, jobbar kvällar, är hemma vid midnatt, sover till 6, går upp, redigerar Emergenzas bilder och åker sedan till jobbet... Och jag älskar det. Vi får se vart det här leder men det blir mer live, mer rep och troligen även lite promotionbilder under våren.
Så vi får se hur mycket bloggande det blir, men en sak är säker: eventuell bloggtystnad är en bra sak. Det betyder att jag är upptagen med min nya rock n roll lifestyle. Och jag älskar't.
10 feb fotade jag mina polare i Presidents of Zero när de spelade live. Jag fotade med systemkamera och konstaterade att varken kameran eller objektivet höll för dessa förhållanden. Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att satsa, lyfte lite födelsedagspengar, och köpte nytt kamerahus och nytt objektiv.
Jag har sedan fotat PoZ under ett rep, tyvärr med ganska dåligt resultat då det var första gången jag fotade med nya grejerna och missade en del saker i inställningarna.
Under spelningen träffade jag en kille som känner och spelar med två av presidenterna men också med ett annat band, som skulle spela i lördags. Han undrade om jag ville fota dem och det ville jag såklart! Var duktig och mailade arrangören, Emergenza, för att kolla om jag behövde nåt tillstånd för att ta in systemkamera. Istället hände nåt fantastiskt. De frågade om jag ville fota alla deras tävlingar i Göteborg! Tyvärr krockar 2/3 semifinaler med min semester men det kvarstår ändå 9 tävlingar. 9 kvällar, med 8 band per kväll. Emergenza ska ha en bild/band till deras resultatlista och de länkar till mig på hemsidan, så jag får sälja mina bilder till banden.
Nu har jag fotat fyra kvällar, de kommer tre stycken denna vecka. Det är jobbigt men så in i helvete roligt! Jag älskar varje sekund av det. Det enda som varit synd hittills var att "mitt" band, LOBST, inte gick vidare till semi. Inte en krona in hittills men erfarenhet i massor. Jag lär mig nåt nytt varje kväll.
Så jag jobbar dagar, jobbar kvällar, är hemma vid midnatt, sover till 6, går upp, redigerar Emergenzas bilder och åker sedan till jobbet... Och jag älskar det. Vi får se vart det här leder men det blir mer live, mer rep och troligen även lite promotionbilder under våren.
Så vi får se hur mycket bloggande det blir, men en sak är säker: eventuell bloggtystnad är en bra sak. Det betyder att jag är upptagen med min nya rock n roll lifestyle. Och jag älskar't.
torsdag, februari 09, 2012
Nu vill jag sova
Önskar mig lugn och ro nu.
Söndag innebar soffbord och TV.
I måndags var vi på Ikea igen, och köpte TV-bänken.
I tisdags åkte K till skoten med gamla bordet och tv-bänken. Jag var ute med Fröken C och åt tapas och drack vin.
I går åkte K och hans pappa till skroten med gamla TVn. 32 tum och 68 kg tung. Jag var till veterinären med katt (som inte är tjock längre, haha!) och dammsög. Sedan åkte vi till Ikea. Igen. Och köpte mattor och ljuslyktor och en löpare (och en termoskanna). Väl hemma plockade vi om i vardagsrummet. Gamla mattan placerades under sängen. Nya mattorna på plats, dra sladdar till högtalare, göra fint på bordet.
Så nu är det väl egentligen bara de nya gardinerna som saknas, och är jag inte för bakfull i helgen så hoppas jag att vi får dem på plats då. Och sen ska jag städa lite för jag har spritt ut smycken och papper till förbannelse (jag behöver ett smyckeskrin). Sedan är vardagsrummet nästa perfekt. Vi ska väl ha upp lite grejer på väggarna också. Men lagom till treårsjubileumet av flytten (början på juni) så borde det vara klart. Pust!
Idag ska jag till frissan efter jobbet. Jävlig fin timing, jag upptäckte de första kluvna topparna i förrgår. Imorgon ska jag träna på morgonen och sedan spelar Presidents of Zero live på kvällen. Eftersom jag känner 75% av bandet (och de är jäkligt bra) så ska jag såklart dit. Jag ska fota, och jag och Fröken C ska sälja merch. Kan bli kaos, men kommer troligen att bli skitkul i slutänden. På lördag är det middag och fest hos Hårdrockaren. Då kanske jag får min coola t-shirt som han köpte åt mig i Vegas också. Hurra!
Nästa vecka... träna måndag, träna tisdag. Onsdag morgon åker jag till Stockholm. Jobbar, möten, jobbar. På torsdag kväll ska jag släpa med mig Honey ut i hufvudstaden så jag äntligen får se The Liptones (som jag missade i Gbg p.g.a. skitviruset). På fredag morgon åker jag hem och på fredag kväll är det AW med finingar från gamla jobbet. På lördagen ska jag ta med K på hotellvistelse med middag och bad som skulle ha varit i trettonhelgen men blev flyttat, p.g.a. skitviruset.
Så ni förstår att jag vill ha lite lugn och ro? Jag skulle vilja ha en ensamkväll hemma med katt och nya vardagsrummet och en bra film och en skål popcorn. Eller kaffe i min nya termoskanna. Och så vill jag sova.... Men jag ska inte klaga alltför mycket, det mesta av det som händer nu är ju bra saker. Ok, Sthlm känns rätt drygt, men jag får se The Liptones och det räddar läget.
Och så skiner solen ute och jag har en god kaffe. Livet är ganska gött ändå.
(och igår sprang jag får åttonde gången i år och inte nog med att jag lyckades springa 5km, vilket jag inte minns senast jag orkade, jag gjorde det dessutom 20 sek ifrån min måltid. Hurra, vad den här kroppen kan egentligen!)
Söndag innebar soffbord och TV.
I måndags var vi på Ikea igen, och köpte TV-bänken.
I tisdags åkte K till skoten med gamla bordet och tv-bänken. Jag var ute med Fröken C och åt tapas och drack vin.
I går åkte K och hans pappa till skroten med gamla TVn. 32 tum och 68 kg tung. Jag var till veterinären med katt (som inte är tjock längre, haha!) och dammsög. Sedan åkte vi till Ikea. Igen. Och köpte mattor och ljuslyktor och en löpare (och en termoskanna). Väl hemma plockade vi om i vardagsrummet. Gamla mattan placerades under sängen. Nya mattorna på plats, dra sladdar till högtalare, göra fint på bordet.
Så nu är det väl egentligen bara de nya gardinerna som saknas, och är jag inte för bakfull i helgen så hoppas jag att vi får dem på plats då. Och sen ska jag städa lite för jag har spritt ut smycken och papper till förbannelse (jag behöver ett smyckeskrin). Sedan är vardagsrummet nästa perfekt. Vi ska väl ha upp lite grejer på väggarna också. Men lagom till treårsjubileumet av flytten (början på juni) så borde det vara klart. Pust!
Idag ska jag till frissan efter jobbet. Jävlig fin timing, jag upptäckte de första kluvna topparna i förrgår. Imorgon ska jag träna på morgonen och sedan spelar Presidents of Zero live på kvällen. Eftersom jag känner 75% av bandet (och de är jäkligt bra) så ska jag såklart dit. Jag ska fota, och jag och Fröken C ska sälja merch. Kan bli kaos, men kommer troligen att bli skitkul i slutänden. På lördag är det middag och fest hos Hårdrockaren. Då kanske jag får min coola t-shirt som han köpte åt mig i Vegas också. Hurra!
Nästa vecka... träna måndag, träna tisdag. Onsdag morgon åker jag till Stockholm. Jobbar, möten, jobbar. På torsdag kväll ska jag släpa med mig Honey ut i hufvudstaden så jag äntligen får se The Liptones (som jag missade i Gbg p.g.a. skitviruset). På fredag morgon åker jag hem och på fredag kväll är det AW med finingar från gamla jobbet. På lördagen ska jag ta med K på hotellvistelse med middag och bad som skulle ha varit i trettonhelgen men blev flyttat, p.g.a. skitviruset.
Så ni förstår att jag vill ha lite lugn och ro? Jag skulle vilja ha en ensamkväll hemma med katt och nya vardagsrummet och en bra film och en skål popcorn. Eller kaffe i min nya termoskanna. Och så vill jag sova.... Men jag ska inte klaga alltför mycket, det mesta av det som händer nu är ju bra saker. Ok, Sthlm känns rätt drygt, men jag får se The Liptones och det räddar läget.
Och så skiner solen ute och jag har en god kaffe. Livet är ganska gött ändå.
(och igår sprang jag får åttonde gången i år och inte nog med att jag lyckades springa 5km, vilket jag inte minns senast jag orkade, jag gjorde det dessutom 20 sek ifrån min måltid. Hurra, vad den här kroppen kan egentligen!)
måndag, februari 06, 2012
Födelsedagshelg
Åhh, vilken helg!
I lördags sov vi ut, åt pannkaksfrukost och tog det bara lugnt. På eftermiddagen packade vi ihop och åkte till... Nääs fabriker! Och bodde i svit, med loft, och stort badkar. Och så fick vi Cava och bär och choklad - fast vi inte hade beställt det. Sånt gillar vi! Vi tog en liten promenad men det var skitkallt ute så vi kröp rätt snabbt in igen. Satt i fönstret och drack cava och tittade på solnedgången över sjön. Sedann gick vi ner till restaurangen och åt middag. K åt entrecote och jag åt marulk (och creme brulee). Till det en mycket trevlig amerikansk IPA. Tillbaka till rummet, kröp i morgonrockarna, åt lite snacks, tittade på tv, tog ett bad, slocknade som en klubbad säl. Och jag sov så gott! På morgonen var det frukostbuffé. Mycket gott, och nästan inget folk. Perfekt.
Väl hemma slängde vi in packningen och drog till Ikea. Soffbord - check! Och sedan kände vi att vi var on a roll så vi åkte och köpte en ny TV också. Nu återstår bara tv-bänk och matta (och bli av med det gamla) så tror jag att vardagsrummet är klart sen.
Köra bil hann jag göra också. Kändes inte alls bra denna gång men varken dödsfall eller plåtskador så det var väl ok.
All in all en grym helg. Bildbevis:
I lördags sov vi ut, åt pannkaksfrukost och tog det bara lugnt. På eftermiddagen packade vi ihop och åkte till... Nääs fabriker! Och bodde i svit, med loft, och stort badkar. Och så fick vi Cava och bär och choklad - fast vi inte hade beställt det. Sånt gillar vi! Vi tog en liten promenad men det var skitkallt ute så vi kröp rätt snabbt in igen. Satt i fönstret och drack cava och tittade på solnedgången över sjön. Sedann gick vi ner till restaurangen och åt middag. K åt entrecote och jag åt marulk (och creme brulee). Till det en mycket trevlig amerikansk IPA. Tillbaka till rummet, kröp i morgonrockarna, åt lite snacks, tittade på tv, tog ett bad, slocknade som en klubbad säl. Och jag sov så gott! På morgonen var det frukostbuffé. Mycket gott, och nästan inget folk. Perfekt.
Väl hemma slängde vi in packningen och drog till Ikea. Soffbord - check! Och sedan kände vi att vi var on a roll så vi åkte och köpte en ny TV också. Nu återstår bara tv-bänk och matta (och bli av med det gamla) så tror jag att vardagsrummet är klart sen.
Köra bil hann jag göra också. Kändes inte alls bra denna gång men varken dödsfall eller plåtskador så det var väl ok.
All in all en grym helg. Bildbevis:
torsdag, februari 02, 2012
Hipp hurra....
Igår fyllde jag år. Det hände inte så mycket, det känns inte som att det gör det längre. Kanske blir annorlunda nästa år....
Jag fick en liten blomma av min chef och så kom det ett kuvert från mamma med två armband. Och K köpte en tårta! Kartongen var tung, men tårtan var hälften så stor som jag trodde baserat på vikten. Högkoncentrerad choklad, med lite hallonmojs i. Otroligt gott men oj vad mättande. Det blir till att äta tårta ikväll också.
På lördag ska K ta med mig nånstans och bo i svit. Vi köper inte så mycket saker till varandra utan brukar göra såna grejer istället. Jag gillar't. Vart vi ska har jag som vanligt ingen aning om.
Jag fick en liten blomma av min chef och så kom det ett kuvert från mamma med två armband. Och K köpte en tårta! Kartongen var tung, men tårtan var hälften så stor som jag trodde baserat på vikten. Högkoncentrerad choklad, med lite hallonmojs i. Otroligt gott men oj vad mättande. Det blir till att äta tårta ikväll också.
På lördag ska K ta med mig nånstans och bo i svit. Vi köper inte så mycket saker till varandra utan brukar göra såna grejer istället. Jag gillar't. Vart vi ska har jag som vanligt ingen aning om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)