Say my name, bitch!

Läser i Aftonbajet om namnbyten. Det har tydligen blivit vanligare. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (inte minst efter mitt eget namnbyte). Min personliga åsikt är att namn är viktigt. Även om man som person är så mycket mer än ett namn så är det dessa sammansatta bokstäver folk kommer att ropa efter dig hela livet, bokstäver du ska presentera dig med. Jag tycker därför det är viktigt att man har ett namn man trivs med, som man tycker representerar en själv. Det förvånar mig inte att fler och fler byter namn, det förvånar mig snarare att inte fler gör det. Träffar föräldrarna så ofta rätt när de bestämmer ett namn? Vill man inte byta för att man inte vill såra sina föräldrar? Eller vet man helt enkelt inte hur löjligt enkelt det är?

Aftonbladet har intervjuat en herre på Skatteverket som är med och bestämmer om nya namn. Jag har ett namnförslag till honom: Åke Torrboll Hammarsten. - Jag blir upprörd ganska ofta. Främst blir jag ledsen som pappa när föräldrar inte ser barn som barn utan som accessoarer. Det kunde lika gärna varit hundar. Då kan man irritera sig över att vem som helst kan skaffa barn i det här landet.

Poäng. Den poängen hade även Hitler och Rasbiologiska institutet. Du är i gott sällskap.

- Häromdagen ville några ge sin nyfödda dotter namnet Änglalik, vilket för Åke Hammarsten väcker associationer till mordet på Engla 2008.
– Jag kan inte förstå hur man tänker, utbrister han.

Men det förstår jag! Att vara änglalik är att påminna om en ängel. Jag tror de flesta associerar änglar som ljusa och fina varelser. Jag var själv tvungen att läsa Torrbollens mening tre gånger innan jag insåg på vilket sätt man kunde koppla namnet till mordet, och då är jag ändå rätt morbid av mig! Spelar en enda liten händelse verkligen så stor roll? Get a grip and get a life, Åke! Med denna logik ska ingen då få heta varken Engla, Mattias eller John. Eller Olof och Anna, morden på Plame och Lindh är väl bland det mest traumatiska svenskarna som kollektiv upplevt under de senaste 50 åren? Adolf och Josef behöver jag väl inte ens nämna?

- Tyvärr ligger många av dem som ansöker om namnbyte kanske inte högst upp i intelligensskalan. Ibland inser de nog inte vad de gör. Det kan jämföras med att tatuera sig i unga år.

Tack för den! Jag är alltså en möjlig idiot, så också ett par stycken jag känner. Muchos gracias, fuck face! Jag tycker det tyder på intelligens att vara villig att göra en förändring i sitt liv. Dessutom är ju jämförelsen med tatueringar sååå dålig (så dålig att jag måste skriva "sååå"). En tatuering kan du ta bort med laser, vilket lämnar ett fult märke, eller täcka med en annan tatuering. Ett namn kan du ta bort på samma sätt som du skaffade det; med en enkel blankett. Visst, andra gången är det inte gratis men å andra sidan tror jag Skatteverket är mer villiga att godkänna att man tar bort namn än att man lägger till. Det är liksom inte cancer vi snackar om här!

En flicka får inte heller heta Michel. Men Lars, Magnus, Bengt och Ingemar går bra.

Logik? Nej. Idioti? Ja. Korkat att inte låta folk själva bestämma över sina liv? Ja. Korkat att inte låta föräldrar välja sitt barns namn när de får välja exempelvis religion till sitt barn utan att någon lägger sig i? Ja.

Mitt namnbyte är bland det bästa jag gjort i mitt liv. Min tatueringar är inte heller helt fel. Så det så.

(om ni mot förmodan vill veta mer om vad jag tycker om namn så finns det ett rätt roligt inlägg på numera nedladga Aggroapan.)