Älskade Tove

Idag är det den dagen igen. 14 april. Ett datum som alltid kommer att finnas med mig. Det har gått två år. Det är ofattbart. Tiden går så fort.

Det är två år sedan jag väcktes av telefonen. "Det är inte långt kvar nu." Jag förvånas än idag över mina tankar. "När går bussen? Ok, den har just gått, jag får vänta på nästa." Det var långfredag. Det var 30 minuter mellan bussarna. Jag hade inte en tanke på att ta en taxi. Nu hade jag tur, jag fick skjuts. Hade jag tagit nästa buss så hade det varit för sent.

Och så kom jag dit. Massor med folk. Stämningen tryckt. Alla visste vad vi väntade på. Vi väntade på det slutgiltiga, det hemskaste. M var orakad. Jag minns att jag tyckte han såg bra ut i skägg. Vi gillade skägg, Tove och jag. Och så satt vi där. Väntade.

Jag kan fortfarande inte förstå att jag var där när det hände. Jag är tacksam för det, evigt tacksam, men det är det värsta jag varit med om. Vi lyssnade på hennes andetag. Det blev längre och längre emellan dem och till slut kom det inga fler. Hon var borta.

Det är två år sen. Jag kan inte fatta det. I två år har jag inte haft henne här. Hon, som kände mig bättre än alla andra och ändå tyckte om mig. Hon som kände mig bättre än jag kände mig själv. Som vaktade mig, som balanserade mig. Som var den första jag ringde när det hände nåt. Som var den jag berättade allt för. Jag hade inga hemligheter för henne. När jag gjorde snedsteg som jag friserade eller förnekade för alla andra fick hon höra sanningen. Hon fick det för att hon aldrig dömde mig. Hon såg saker som ingen annan såg.

Jag kan fortfarande höra hennes röst. Jag vet vad hon skulle säga i vissa situationer. Tanken på att jag faktiskt aldrig kommer att få se henne skrynkla ihop ansiktet och säga "Vad mysigt!" när vi sitter där med varsin kopp kaffe... Nej, det är fortfarande obegripligt.

Tiden läker inte alla sår. Vissa får man nöja sig med att lära sig hantera. Tove är ett sådant. Och jag vill inte att hon ska läka. Det är därför hennes namn står för alltid på min arm. Hon får inte försvinna. Om jag så blir 90 år så får det inte gå en dag utan att jag tänker på henne. Jag saknar henne så mycket. Tove var så mycket mer än en människa. Hennes namn på min arm är så mycket mer än en liten krumelur. Det symboliserar allt det som Tove och vår vänskap var. Kärlek. Lojalitet. Tålamod. Ärlighet. Öppenhet. Förmågan att kunna njuta av de små sakerna i livet.

Jag ärvde inga materiella saker efter Tove. Det behövs inte. Hon gav mig det vackraste jag någonsin fått. Jag ärvde mod. Hennes sjukdom och bortgång är hemsk men jag vet inte vem jag hade varit utan det. Jag vet bara att jag inte hade varit här. Jag hade aldrig vågat satsa på K. Aldrig flytta 50 mil för hans skull. Jag hade aldrig vågat som jag gör nu. Nu vet jag ju hur det kan bli. Jag vet att man inte kan ta livet för givet. Att det kanske inte kommer en annan dag då man kan göra sakerna man skjuter upp. Man kanske inte får en andra chans. Livet är nu och ingen av oss vet hur långt det blir. Det kan vara slut imorgon. Man måste våga för att vinna. Tove vågade. Nu vågar jag.

Genom sorgen kan jag ändå se det positiva. Jag har så mycket att vara tacksam över.
Jag är tacksam mot M och N som tillät mig att ta så stor plats på slutet och även efteråt. Som aldrig har ifrågasatt att jag känner som jag gör, som aldrig har sett ner på mig för att jag och Tove "bara" var vänner.
Jag är tacksam för att jag hann träffa henne en sista gång. Att hon var vaken när jag gick, att jag såg henne i ögonen och sa hej då, vi ses snart.
Jag är tacksam att tiden på sjukhuset blev så pass kort. Det hjälper mig att bevara bilden av henne som frisk. Ju längre hon hade legat på sjukhuset desto mer hade den bilden tagit över.
Jag är tacksam för den stund jag fick med henne ensam på hennes näst sista dag. Hon sov och snarkade men jag pratade ändå. Jag fick ur mig allt jag hade kvar att säga. Det var i och för sig inte mycket. Jag är tacksam för att vi var så öppna mot varandra. Jag har svårt för att säga att jag älskar någon. Henne sa jag det till, många gånger. Hon visste.
Jag är tacksam för att N ringde mig den sista morgonen. Att jag fick vara med när hon somnade in. Och jag är så tacksam för att hon somnade så stilla och att hon var omgiven av familj och vänner. Ingen ska behöva dö ensam.

Jag är tacksam för att hon fått mig att uppskatta livet, i stort som smått. Hon har fått mig att se att man måste våga för att kunna vinna. Att lycka finns i en mugg kaffe och en Geisha. Att livet är vackert, alltid.
Jag är tacksam för att hon tog sig tid. Jag kände aldrig att jag trängde mig på. Jag var alltid välkommen. Även på slutet när det måste ha varit så mycket som snurrade i hennes huvud hade hon tid med mig och mina bekymmer.
Jag är tacksam för att jag fick lära känna henne. Även om slutet var hemskt så har jag upplevt vänskap i dess vackraste form.
Jag är tacksam för att jag är här. För att modet fick mig att våga falla för K, att våga flytta hit. Han är underbar och Tove skulle ha tyckt så mycket om honom, fast han inte har nåt hår.

Tove, det finns inga ord som räcker. Men du vet hur jag kände för dig, bejbi. Du vet att du alltid finns med mig och jag vet att du väntar på mig i Nangiala. Där är du redo att sätta på kaffet, ta ut kladdkakan ur ugnen och glassen ur frysen. Du finns med mig. Jag saknar dig. Jag älskar dig.