Då var jag här då. Och det känns? För jävligt, ärligt talat. Jag vet inte om det är tröttheten, eller bubblandet i magen, eller om jag helt enkelt inte är så tuff som jag tror. Två veckor ensam i en stad där jag inte hittar, känner någon eller kan språket. Tjena.
Resan gick ok. Det var drygt att vänta så länge, först på Landvetter, sen på Kastrup. När planet lyfte från Kastrup kunde jag knappt hålla ögonen öppna men jag var tvungen att invänta maten innan jag kunde sova, jag var ju hungrig också. Maten var hemsk! Nåt slags fläsk i bbq-sås och även om jag var hungrig nog att äta fläsk så var jag inte hungrig nog att äta det där. Vidrigt! Sedan rullade jag ihop mig så gott det gick och försökte sova. Inte lätt. Lyckades väl slumra i 3-4 timmar eller så. Efter det var jag för vaken för att somna om.
Väl framme gick allt väldigt snabbt och smidigt. Även om hotellets pick up service kostar ungefär fem gånger så mycket som en vanlig taxi så var det värt det. Jag var eskorterad från gaten till hotellrummet. Med det stora flygplatsen var det inte helt fel.
Väl på hotelrummet dök en gammal bekant upp, panikångesten. Hej på dig. Inte vad jag hade hoppats på. Jag bara grät och hade svårt att andas och undrade vad fan jag gör här. Ensam i två veckor, är det verkligen värt det? Sedan läste jag all info som fanns på rummet, kollade i alla lådor, smsade K och pappa och berättade att jag var framme välbehållen och bestämde att jag skulle ta mig i kragen.
Så jag gick ut i Beijing. Bitande kyla men det fick mig iaf att tänka på nåt annat. Gick runt planlöst omkring hotellet. Såg bland annat massor med smågator med pyttesmå restauranger, riktiga hål i väggen. Sen såg jag hål i väggen också. Övergivna hus, förfallna hur, och så skyskraporna i bakgrunden. Kontrasternas stad, verkligen. Jag bestämde mig för att kila tillbaka till hotellet och hämta systemkameran som jag dumt nog hade lämnat där. Jag hade även lämnat mobilen där, så ingen stegräknare och ingen klocka. Uppe på rummet visade det sig att jag hade varit ute i två timmar. Tyvärr hade det börjat skymma vid det laget och jag hade inte full koll på var jag hade varit så det blev en lite kortare tur med kameran.
Sen bestämde jag mig för att sluta fåna runt med maten och vara lite vågad. Så jag gick bara in på ett ställe. Där var de nog inte helt vana vid västerlänningar. Det fanns tre eller fyra bord och de hade en gäst, en kille som pratade hyfsad engelska och försökte hjälpa mig. Maten var en hot pot variant, så jag plockade några grejer som såg intressanta ut och efter en stund fick jag ut dem tillagade i en soppa med en hel del chili. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag åt men det smakade helt ok. Pratade med killen lite grann som undrade hur det kom sig att jag hamnat på ett sånt litet ställe när det var mitt första besök i Beijing. Mission accomplished, tyckte jag. Han betalade och sa sedan att han var tvungen att gå men han hade betalat min mat också. Chinese tradition. Där ser man. Det var trevligt. Å andra sidan bubblar det som fan i magen nu och jag ångrar att jag inte snodde med mig några av K's Samarin. Vi får se hur det artar sig.
Vi får se hur jag artar mig också. Jag hoppas verkligen att det är tröttheten som ställer till det mest. I så fall kommer jag att må bättre imorgon. Då ska jag också jobba. Träffa folk och göra lite nytta. Det borde kännas bättre efter det. Men nej, idag mår jag inte bra. Får små gråtattacker hela tiden och vill bara åka hem. Jag hoppas att det är tröttheten för så här kan jag inte ha det.
