"Därför älskar vi Twilight"

Läste lite på ungdomssektionen på gp.se (länk).

Jag ska vara ärlig här, jag gillar inte Twilight. Och nej, jag har inte läst böckerna. Inte så sugen heller. Såg första filmen. Inte imponerad. Försökte se andra filmen. Kunde inte. Så dåligt. För det första är det dåligt, för det andra är det ointressant, för det tredje är det helt fel sorts vampyrer. Helst vill jag ha Anne Rices vampyrer men jag gillar True Blood också. Huvudsaken är att vampyrer inte kan vistas i solen och de glittrar ta mig fan inte! Vad är det för trams!?

Jag älskar Stephen Kings citat om skillnaden mellan Harry Potter och Twilight:
“Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend.”

Sedan hjälper det ju inte att författaren till Twilight, Stephanie Meyer, är mormon och huvudpersonen Bella gifter sig som 18-åring bara för att få do the nasty med sin glittrande vampyrpojkvän.

Anywho, tillbaka till artikeln. Varför älskar fansen Twilight? Fansen i detta fall är sex stycken tjejer i åldern 15-16 år. Det säger ju en del, bara det. Och varför.... jo:

Ja. För att killarna är snygga. Suck. Kvinnosynen verkar rätt rutten, så klart, mormonkärring, och så lurar de unga tjejer att se eländet genom att casta "snygga" killar. Jag håller på Stephen King i detta. Heja Harry.

Och även om jag inte fastnat för Buffy så gillar jag tischan en f.d. kollega hade. Fine by me:

Movie Mania

I helgen har vi sett och börjat se många dåliga filmer. Vi har också ett två bra filmer. Nu tänker jag berätta för er vad jag tycker är sevärt och vad jag tycker ni ska passa er för.

Ni ska passa er för
- Humpday. Filmen börjar med att den städade mannens omogne vän dyker upp oanmäld och börjar lura med honom på tokigheter så han glömmer åtagandena har har mot sin fru. Där stängde vi av. Vi vet vad som händer sen. Frun blir sur, de blir osams, och hela filmen bygger fram till det förlösande ögonblicket när den omogne vännen inser att han måste växa upp och den städade mannen ber sin fru om ursäkt. Det kändes inte som att vi behövde se den filmen igen.
- Gamer. Glädjen över att få se underbare Michael C Hall i en långfilm gick snart över. Filmen kändes som ett enda stort TV-spel. Vi stängde av.
- Surrogates, som vi faktiskt tog oss igenom. Den hade sina ljusa stunder; kampen mellan utopi och dystopi, tekniska framsteg och bakåtsträvare. Hade det inte varit för Bruce Willis med blond comb over och den fruktansvärt bittra moralkaka som kördes ner i halsen på oss i slutet så hade den kunnat vara bra.

Försök istället se
- Ink. Mörk och mystisk film om de krafter som kämpar om våra drömmar. Annorlunda och tuff. Jag var tveksam ett tag men det gick över. Bland det bästa jag sett på länge!
- The Limits of Control. Mycket fascinerande film. Det tar väldigt lång tid innan man fattar vad den handlar om men vägen dit är det mest intressanta. Tuffa karaktärer, lockande, mystisk... En replik från filmen: Wait three days until you see the bread. The guitar will find you.

Inte 19 längre

Ja, ibland blir det ju plågsamt uppenbart att man inte är 19 längre.

Smet i bra tid från jobbet igår efter helvetesvecka nr 1 (jag antar att det kommer fler, redan på måndag) och lyckades precis få ett bort på L'assassino, jag och H. Och den tänkta ölen i singular blev öl i plural och gänget som delade bord med oss var trevliga och det slutade med att vi satt och bytte mynt med en av killarna. Jag bjöd på en polsk zloty och i gengäld fick jag en slant från Rwanda och en som jag inte minns. Guinea eller nåt annat land med värdelös valuta, tror jag. Hur som helst hade vi helt otroligt trevligt. Mycket skönt att kunna vädra sin åsikter om folk på jobbet (inte själva jobbet, det fick vi bara prata om i en timme) med någon som ser samma saker. Och jag kan inte minnas när en öl smakade så gott senast!

Idag är det väl inte fullt lika trevligt. Bakis. Inte illamående men seg, hungrig och påtagligt uttorkad. Lite frukost hjälpte iaf och en tupplur i soffan.

Har också sett Mamma Mia på eftermiddagen. Jag var skeptisk men jag är övertygad. Den var underbar. Jag vet inte om det var bakfyllan eller filmen men jag fick tårar i ögonen flera gånger. Varm och vacker film som fick mig på väldigt bra humör. Rekommenderas!

Nu har jag gjort guacamole och det vankas hamburgare och pommes inom kort. Livet är ganska bra.

Whining in the city

Igår såg jag och K äntligen Sex and the City-filmen. Att det inte blivit av tidigare beror på att K ville titta igenom serien först. Som den tjej jag är har jag redan sett hela serien men nu har jag sett den igen.

Filmen då? Tja.... Nää.... Den kändes stressig. Så mycket tid som ska in i en enda film. I övrigt... Har ni inte sett filmen men tänker göra det och inte vill veta så mycket så kan det vara läge att sluta läsa nu. NU.

Carrie och Big är ihop. Att de två ser nåt i varandra är helt otroligt. Carrie är en övergnällig fjolla som inte fattat att perfekt inte finns i verkligheten. Hon köper skor för 400$, styck, och överanalyserar allt. Big är en arrogant tölp! Han fegar och velar och till slut blir han för rädd för att bli gammal och ensam att han nöjer sig med den där beniga saken som han känner sen förr och vars neuroser han anser sig kunna leva med. (Carrie skulle ha tagit sig i kragen och stannat hos Aidan för bättre än så lär hon inte få.)

Carrie och Big ska flytta ihop, i en lägenhet som han köper. Carrie görs uppmärksam på att hennes juridiska läge inte är så bra (so far so good, jag är själv i samma läge. Vill K inte ha mig kvar så får jag sova på en parkbänk). Hon och Big bestämmer sig för att gifta sig. Hon är till att börja med mycket nöjd, inget kitschigt ner-på-knä-frieri utan ett beslut mellan två vuxna. Sedan växer det tänkta lilla bröllopet till 200 gäster och Westwood-klänning och Big lyckas såklart inte ta sig ur bilen när han kommer fram till vigseln. Överraskande? Nej. Sedan går resten av filmen ut på att fråga Vad kan man förlåta? och Vems fel var det?

Carrie köper tillbaka sin gamla lägenhet. Hon åker till den gemensamma för att hämta ett par skor (såklart). Big är där (såklart). De konstaterar att de ju faktiskt tycker om varandra (såklart). Han ber om ursäkt för att han fegade ur men ifrågasätter själva frieriet. Och så går han ner på knä, hon säger ja och de gifter sig i stadshuset.

Så, pojkar och flickor, vad lär vi oss av detta? Det är inte viktigt med ett stort bröllop men gud nåde den som genomför frieriet som en juridisk överenskommelse mellan två jämställda parter.

Jag gillade serien bättre än filmen.


Frågan är vilken serie vi ska titta igenom härnäst, jag och den skallige mannen som verkar klara av att leva med mina neuroser.

Nej för fan, släpp ut honom!

Jag såg Låt den rätte komma in härom kvällen. Ja, jag har läst boken. Ja, jag tyckte den var rätt bra. Filmen.... nä.

Det är svårt att filmatisera böcker. Det finns åtskillga exempel på filmer som är lysande exempel på detta (Queen of the Damned, för att bara nämna ett totalt jävla misslyckande). Sen är det också så att man spenderar mycket mer tid med en bok. Boken kan ge inblick i flera människors liv på ett annat sätt. När man filmatiserar en bok måste man också bestämma vem filmen görs för; de som läst boken eller alla. Om alla ska kunna se den måste man göra den ytligare, ta bort saker, kanske slänga in felaktiga förklaringar bara för att de riktigta skulle vara för komplicerade och ta för lång tid.

Låt den rätta komma in var bara platt. Man fick ingen känsla för karaktärerna alls, deras relationer förklarades inte, vissa scener som var med borde antingen klippts bort eller förklarats. Saker som är väldigt färgstarka i boken ansågs väl lite för starka för filmen och utelämnades. För att citera en mycket läsvärd blogg:

"En död, men återuppstånden pedofil, med syraskador i ansiktet, står och runkar i ett skyddsrum i en stockholmsförort, framför en könlös vampyr på 12 år som han vill dra över. Hur...jävla...ofta...händer...DET?!"

Sen tycker jag personligen att boken har en hel del missar också. Till exempel tycks Ajvide tycka om att trassla sig in i saker han inte riktigt klarar att ta sig ur. Det är samma sak med Hanteringen av odöda (om zombies i Stockholm). Han är dock i gott sällskap på denna punkt. Stephen King är en mästare på detta. Först en väldigt bra historia och sen kommer han till slutet.... "Öhhh... ehh... Ja, jag vet! En stooor spindel från yttre rymden! Det är vampyrmormor som bor på vinden!"

Slutsats: Skitfilm. Tack och lov för olovlig, olaglig, gratis nedladdning. Gör man sån skit förtjänar man inte mina pengar.

Mycket som händer!

Först hade jag tänkt rekommendera en film som vi såg häromdagen. Den heter Death at a funeral och skulle vara en dramakomedi. Vi har haft lite otur med såna på sista tiden. De har inte alls varit roliga. Men turen vände. Väldigt festlig engelsk film. Rekommenderas!

Sen skulle jag ha fikat med E igår eftermiddagen. Så blev det inte. De ringde från konstskolan vid 10 och undrade om jag kunde stå modell kl 13. Så jag avbokade fikat och jobbade tre timmar istället. Jag hade ju sagt att jag kunde rycka in med kort varsel. Fick en väldigt jobbig pose så jag var glad att det bara var en session och inte flera veckor. Det var kul att vara tillbaka, dock. Alla är så härliga.

Och medan jag var där fick jag en chock. Ett telefonsamtal från.... arbetsförmedlingen! De hade fått in ett uppdrag och undrade om jag var intresserad av att bli presenterad som en kandidat, ungefär som bemanningsföretagen gör. Jag är fortfarande i chock. Arbetsförmedlingen gör väl aldrig nåt? I mina ögon är de bara en annonsplats. Nåja. Inte för att jag tror att det kommer att ge något men det var jäkligt kul att se att AF kanske gör mer än är i vägen.

Idag när jag fick upp vid 8 var der fortfarande minus på termometern. Det är första gången. Usch. Ska träffa E på eftermiddagen idag istället. Hoppas det blivit lite skönare då.