Stockholm

Ja, om inga käppar sätts i hjulen så går jag mot en tid i Stockholm. Från nästa vecka fram till jul. Det känns kluvet. Det är ett häftigt uppdrag och jag är smickrad över att de tror på mig. Det kommer att bli en riktigt grym utmaning. Samtidigt vill en del av mig krypa ihop i en liten boll och mumla "vill inte".

I fyra år har jag bott här nu och byggt upp ett liv, med K, med vänner, med aktiviteter. Ska jag nu bara trycka på paus i tre månader? Jag önskar att det var lätt. Önskar att jag var en sån som kunde ta en resväska och bara flytta på mig. Men uppenbarligen är jag inte det. Istället ser jag framför mig hur jag sista veckan (dvs nu...) kommer att ligga varje kväll och snyfta och inte vilja. Så varför gör jag det?? För att jag kommer att se ner på mig själv nåt helt otroligt om jag säger nej. För att jag kommer att må bättre sen, när jag vet att jag klarar det.

Och herregud, är det verkligen nåt att gnälla över? Jag kommer att få sova ensam fyra nätter i veckan. Nej, det är inte hela världen. Vi kommer att kunna prata med varandra dagligen och vi kommer att ses på helgerna.

Jag hatar folk som inte klarar sig på egen hand. Som inte är individer. Som inte kan vara utan sin partner ett tag. Som tror att de är halva bara för att de är ensamma. Det är bland det töntigaste jag vet. Jag vägrar att bli en sån. Fast det är klart, hade jag varit en sån så hade jag aldrig ens övervägt Stockholm. Och nu tänker jag åka.

Jag tänker göra det här för att jag vet att det kommer att stärka mig, personligt och yrkesmässigt. Att säga nej är liksom inte ett alternativ. Och jag är inte helt emot det, jag är bara lite kluven.

Imorgon - mitt nya jobb.

Sista dagen på ledigheten då då! 3,5 vecka har bara runnit iväg och jag kan konstatera att semester för att bara vara hemma kan jag lika gärna vara utan. Speciellt om vädret är så här. Min plan att cykla till Slottsskogen med en filt och en bok och jobba på brännan sket sig ju. Har kunnat sitta på balkongen ett par eftermiddagar men det är också allt. Nåväl. Nu är det så.

Försökte springa idag. Det går inte. Det är inte ok. Jag kan inte se ut så här och jag kan inte orka så här lite. Nu blir det nya tag. Måste komma igång med träningen. Måste.

Imorgon börjar jag på nya jobbet. Bara jag och chefen till att börja med och ett kontor vi får tillgång till imorgon. Spännande. Mycket spännande.

Och förhoppningsvis kommer bloggdrivet tillbaka vilket dag som helst också.

The 12 days of more work

Å ena sidan känns det som att jag skjutit mig lite i foten. Från att ha 11 dagar kvar att jobba är det nu 23. 23 arbetsdagar kvar på det här stället.

Å andra sidan blev det lite väl lång ledighet, och lite väl fattigt. De där 12 extra dagarna kommer att göra skillnad i kassan och jag kommer ändå att få den längsta semestern sedan jag hade sommarlov, om än uppdelat på två. Det kommer att bli toppen, tror jag.

Och vad är det första man gör när slutdatumet ändrats? Räknar ut hur många dagar det är kvar nu. Konstaterar att det måste beställas nytt kaffe. Kollar med facket att det är lätt ordnat rent lagligt. I den ordningen.

Mellan lek och allvar

Jag blev wined and dined hemma hos min nya (gamla) chef igår. Ett jobbmöte med god mat och vin så man blir fnissig. Det är otroligt spännande, hela den här grejen. Och samtidigt är det så sjukt läskigt att jag vill springa och gömma mig. Emellanåt tror jag att det här beslutet är ett av de modigaste jag tagit. I stil med att flytta till västkusten. Att kasta sig ut i det okända helt utan livlinor. Att våga. Chanser och krav dansar om vartannat i mitt huvud. Men alla säger att jag verkar glad. Jag tokler när jag pratar om det nya jobbet. Och på det gamla är det nu 26 arbetsdagar kvar.

Alive

Jag är ledsen att jag bloggar så dåligt men det finns knappt tid eller ork.

Det är mycket på jobbet. Skolan är nästan slut men mellan mig och "sommarlovet" står en monsterstor inlämningsuppgift som ger mig ångest och får mig att slita mitt hår.

Och mitt i allt detta är den enorma glädjen. Jag har fått ett nytt jobb, ett troligen rätt fantastiskt jobb. Jag slutar mitt nuvarande sista juni. Innan dess är det mycket som ska hinnas med. Såväl jobbsaker, som att förbereda och göra en bra överlämning, som roliga saker, som att testa bastun för första gången och kanske ordna ett stort leaving party (tillsammans med Honey, som slutar samtidigt. Och går till samma företag).

1 juni åker jag och K till Gävle över lågnhelgen. Då ska den sista examinationen vara inne, så även reflektionen. Då får jag mitt liv tillbaka. Tre veckor till.

Vinter eller sommar?

Det flög lite snö förbi fönstret när jag satt i möte. Det måste ha gått över rätt snabbt, ungefär samtidigt som jag började ifrågasätta en orderläggning. Han gillar mig, den nye norrländska projektledaren. Klart han gör, jag har ju koll. Vi kommer att bli ett fint team och controllern kommer inte att ha en chans att virra till det.

Två mörka, kalla mornar till. Sedan åker jag till solen. Det är bara så mycket som ska fixas innan dess. Vaxa ben, packa väska, hitta passet, ladda kamerabatteriet, stoppa spelaren full med musik.... Ja, jag känner mig lite stressad. Och lite nojig. Vi har lagt massor med pengar på det här. Det måste bli bra.

Sen har vi det faktum att jag råkade se mig själv naken i spegeln igår och det är inte många millimeter av den här kroppen som är beach ready. Jag ska börja träna när jag kommer hem. Jag lovar. Det här håller inte längre.

Note to self: packa ner skolböckerna också. Inget slår väl att ligga under en palm med en öl i näven och läsa organisationsteori? Didn't think so.

Partied like it was 2010

Det var ju en fest, i fredags.

En "göra oss i ordning"-förfest med några tjejer.
Sedan en annan förfest med ingenjörer, årgångsöl och fascination över en dammsugarrobot.
Huvudfest på Universuem. Lekar. Middag i akvariet. Sedan dansade vi i entrén tills vi gick sönder. Och som jag dansade! Utan bekymmer. Studsande, frustande, våldsamt, nära och intensivt. Det finns en underbar bild på mig och Hårdrockaren, caught in a moment, minst sagt. Jag ska fråga Honey om jag får visa den för er. Den är fantastisk.
Det var en fantastisk kväll, och gladast är jag över att jag kunde slappna av. Det var inte min fest. Kanske den enda festen som kommer att vara så under min tid på den här avdelningen. Jag njöt, och det gjorde jag rätt i.

Bland krigsskadorna fanns sedan sju hål i strumbyxorna, en sprucken tånagel, ett sår i pannan och ömma trampdynor i två dagar. Totally worth it.

Vad skulle ni göra utan mig?

I just looooove being right.

Igår:
AP: *dum-di-dum-di-dum* då tar vi bort den korrekta bokningen och bokar in fakturan fel istället.

Projektledaren: Vad är det här, varför ser det ut så här i mitt utfall, var kommer de här massa pengarna ifrån???

Controllern: nej, det ser fel ut men så här är det, det har inte gått in rätt. De är plus och minus där och de tar ut varandra, det syns inte hur de hänger ihop men de tar ut varandra. Vi får nog lägga om det manuellt, om det är fel.

Kitty: Vad i helvete har hänt här? Det HAR gått in rätt, efter att jag sparkat på AP, det har jag sett. Hur hänger de där plusen och minusen ihop, vilka hör till samma faktura, är inte det av intresse? Varför har en gått in rätt men inte den andra? *mutter mutter ge mig en kvart med SAP så ska jag nog visa er*

Idag, efter en kvart med SAP:
Kitty: Jag har löst det. AP ska dö, ni ska ha massa mer pengar. AP ska korrigera det NU och jag noterar överallt hur det kommer att påverka utfallet för november.

AP: Ombokningen gjord. (rätt bokning)

Projektledaren: *tummen upp*

Controllern: Jättebra!

Kitty: Damn right, I'm good. Tur att ni har mig.

Wanna play? pt II

Vi har en annan alternativlek också, den heter bög eller bedragare?

Roten är en intervju som Honey hört där en polis förkunnade att rosa skjorta - det är det bara bögar och bedragare som har. Alltså, när vi ser en man i rosa skjorta (ibland även rosa t-shirt eller tröja) så gäller det att lista ut om han är bög eller bedragare.

Är det konstigt att vi har roligt på jobbet?

Wanna play? pt I

Vi har roliga lekar, jag och mina kollegor. En av dem heter yoghurt eller könssjukdom?

Ni vet alla konstiga exotiska frukter de har i yoghurt nu för tiden? De har konstiga namn och det är inte alltid bilderna är speciellt upplysande heller. Alltså kan man inte alltid vara säker på vad som är vad. Går rambutan att bota med penicillin? Har du testat nya Yoggi Klamydia? Så fort vi hör något mystiskt gäller det alltså att gissa om det är en yoghurt eller en könssjukdom. Det händer att det kommer MMS från mejeridisken och texten säger att nej, inte fan är det yoghurt!

Enough!

Hon är en vara, han är en Chef. När hon mår dåligt och jobbet inte funkar trots upprepade försök blir reaktionen "Vad känner Han?" "När är Han på plats så vi kan ha ett möte?". Alla fördelar med att vara konsult är bortblåsta när man inte värdesätts i fem sekunder.

Sånt får mig att vilja sluta också. Men jag vet att ett annat uppdrag skulle hjälpa marginellt, det är att vara resurskonsult jag vill komma ifrån. Att vara en vara, en slit-och-släng-produkt. Och jag vet inte ens om jag skulle få ett nytt uppdrag, de skulle säker hitta ett sätt att göra sig av med mig, om jag nu är så besvärlig. Tvinga mig att stanna kvar tills jag säger upp mig.

Jag förstår inte att Chefen fortfarande är deras kund. Han avverkar konsulter på löpande band och han har bara två. Att knoppa av honom kan inte vara någon jätteförlust. Det blir två budgetkonsulter att placera ut någon annanstans. Jag ska suga i mig all kunskap jag kan på det här stället. Then I'm out. Om inte nedskärningar får bort mig först, så klart.



Ah, det är höst. Det är ett så tydligt hösttecken hos mig, den där viljan att riva allt, bryta upp och börja på nytt. Ett nytt jobb? En ny stad? Jag är redo att hoppa på vad som helst.

Thank god it's Friday!

Jag är trött och less och vill verkligen att den här dagen ska ta slut. Jag vill gå ut i solen och gå hem.

Jag är kanske lite less också på mycket av assistentbitarna i mitt jobb. Boka det här, fixa det där, hämta det där. Min plan är att grotta ner mig så mycket jag bara kan i det här projektet jag får öva på. Lära mig allt som är möjligt. Projektledaren verkar tro på mig och vill ha ett nära samarbete, framför allt när vi börjar med 2011. Jag ska visa att det är där jag utmärker mig, att det är där jag hör hemma. På sikt drömmer jag om att kunna lämna assistentbitarna bakom mig och få ägna mig fullt ut åt projekt och ekonomi. Det är min dröm just nu.

Fast sanningen är kanske bara att jag är avundsjuk på vår controller som har så tuffa behörigheter i SAP....

Idag är Projektledaren här. De dagarna tycker jag om. De brukar innebära finkaffe.

Soffpotatis

Jag har jobbat hemifrån två dagar. Är nog inget jag ska göra jätteofta men det är grymt att ha möjligheten när man är för frisk för att vara hemma och sjuk men för sjuk för att vilja sitta på jobbet.

Fördelar:

Sitta i soffan och jobba

Jobba osminkad och i mysbyxor

Ha annan dator på med Spotify

Ingen stör

Man kan ta en dammsugningspaus istället för fikapaus

Kaffet är fucking awsome och kostar inte 24 spänn!

Nackdelar:

Inga fina kollegor

Sitta i soffan (oergonomiskt)

Fikapauserna blir så trista att jag hellre dammsuger

Imorn är det jag som är tillbaka på kontoret och fikar med Honey, fröken C och herr Bäver. Så det så. Men jag kommer att sakna finkaffet.

Är det ett hot eller löfte?

Det fanns en hint däri, det sa han själv, chefen. Jag vet inte exakt vad... Jag kan nämligen tolka det på två sätt... Ett tips om hur jag kan öka mina chanser att få ha jobbet kvar när de kommande konsultutfasningarna blir verklighet eller ett hot om att jag inte har så goda chanser om jag inte gör det... Jag tror han menade det positivt. Ett hint, hint, och en armbåge i sidan.

Det avgör saken. Imorgon är det pluggande, inga ursäkter. I veckan är det plugga jobbsaker och jaga, jaga, jaga den som kan hjälpa mig. Jag ska suga ur det här stället allt jag kan innan jag lämnar, på ett eller annat sätt.

Fast lite ledigt ska jag hinna i helgen. Jag har fått låna tre skivor och DVDer med bra musik från den käre Drogkungen. Det är mycket uppskattat.

Jag minns alla måndagar och hur de brukade gå åt pipsvängen

Om du ska genomföra en förändring, se till att alla inblandade tycker det är ok eller iaf vet om det innan du genomför den. Annars blir det en helvetes massa extra jobb och morrande från assistenten som måste göra om allt.

Men jag har iaf skrivit mitt livs första, och andra, limerick idag. Det är ju bra.

Nu ska jag göra majssoppa.

En hopplös dag går mot sitt slut

Fan vad jag gnäller. Tyvärr är alltihop befogad. Honey said it best.

Tänkte att jag skulle avsluta dagen lite bättre (fast jag är marginellt gladare än när jag skrev det senaste inlägget). Många på jobbet är jobbiga, inkompetenta, odugliga, dryga, irriterande och vissa skulle det faktiskt vara värt 8 000 USD att bli av med för gott. Men sen finns det guldkorn... Idag har jag nästan varit lite kär i Synt-haren och Projektledaren. Jag gnällde till Synt-haren över att jag förlorat livslusten. Han lämnade avdelningen och ett par minuter senare damp det ner en påse med en näve Geisha på mitt bord. Jag borrade ner näsan i godiset och uttryckte min enorma tacksamhet på företagschatten så till den milda grad att han påstod att han rodnade. Sedan tog jag en lång finkaffedate med Projektledaren. Han räddade mig återigen från ett totalt sammanbrott och hans teori om avdelningen som organisationens problembarn var både underhållande och träffsäker.

Jag tror ingen av herrarna läser här och det kanske är tur. Jag vet att jag kan bli lite överdriven i text. Lite av en drama queen. Jag vill bara påminna mig själv om de bra sakerna. Mina underbara pojkar. Kaffe och choklad och trevligt sällskap och stöd och skratt. Love you. Så det så.

Alive (but not so well)

Nästan en veckas bloggtystnad. Men jo, jag lever, om än knappt.

På onsdagen stressade Honey och jag igenom nästan en hel jobbdag innan vi lämnade kontoret och åkte ut till Marstrand. Där väntade jobb på plats samt ett försök till vila. Vi köpte en (dyr!) picknickkorg och satte oss i gräset. Vi såg solen gå ner över havet. Vi skickade det sista jobbmailet kl 23 och stupade i säng.

Torsdagen var D-day. Upp, duscha, äta frukost. Sedan slog vi på telefonerna. Vid 9 var arbetsdagen i full gång och strax därefter trillade våra nästan 200 personer in. Under dagen hann vi sedan med ett all employee meeting, lunch, guidning av Carlstens fästning, teambuildingaktiviteter, presentation, middag och fest. Mellan presentationen och middagen var min lägsta punkt. Då satt jag på sängen med ansiktet i händerna och ville inte gå ner igen. Men jag gjorde det. Jag tog mig igenom middagen och efter fyrverkeriet kl 23 släppte mycket av stressen och sedan röjde jag järnet. Kvällens bästa stunder måste ha varit när jag öste på dansgolvet tillsammans med hårdrockaren (som såg det som sin uppgift för kvällen att se till att jag och Honey hade roligt, underbara han!) samt vandringen runt huset i sällskap av projektledare A och två flaskor snaps. Kvällen fortlöpte i en blandning av jobb och röj och vid halv fyra var jag och mina rumskamrater i säng.

7:15 på fredag var jag uppe igen. Jobba och äta frukost. Sedan gick bussen tillbaka till kontoret där jag låste in min dator och sedan åkte jag hem. Sov en timme, duschade och åt. Åkte in till stan. Dags för Metaltown. Och det hade kunnat bli så bra om det inte varit för att all min energi var slut och jag gick på ren vilja. Jag var trött och frusen och det blåste iskallt och trots att min kompis L dök upp så kunde jag inte förmå mig till att vara glad och trevlig. Jag såg Katatonia, Sonic Syndicate, Coheed & Cambria, Sabaton och Rammstein. Alldeles innan Rammstein träffade jag äntligen min älskade vän J. Vi hade inte setts på tre år och i samma stund som jag såg honom försvann mitt dåliga humör. Rammstein var fantastiska. Sedan skulle J och hans kompisar ut och ta en öl och jag hängde på. J lovade mig att vi skulle umgås bara vi två på lördagen. Jag var glad. I den tanken åkte jag hem och sov.

Sov gjorde jag till 11 på söndag morgon. Jag gick upp, åt frukost och gick sedan och lade mig och sov en timme till. Åkte in till stan vid 15.30 och var på gott humör tills jag fick ett SMS från J. Han var sjuk. Vi såg Finntroll och Amon Amarth. Sedan gick J och gänget på Burger King. Jag följde med, tänkte att där regnar det iaf inte (japp, det regnade). Sedan åkte J hem och den sista luften gick ur mig. Vi bestämde oss för att det aldrig får gå så här lång tid mellan våra möten, och jag kanske åker upp till Ume i höst och hälsar på. Jag vill gärna hinna se lite mer av den staden också. Jag kände att jag inte orkade mer utan åkte hem. Jag skippade Dark Tranquillity men det gör inte så mycket, de spelar ju här i höst. Jag skippade In Flames, jag får se dem nästa gång. Innan Flames började spela sov jag.

Idag känner jag mig ganska lugn och utvilad men lite besviken på att helgen inte blev som jag hade hoppats. Men det viktigaste är ändå att jobbstressen är över. I morgon sitter jag på kontoret och gräver ner mig i de 80 fakturorna som jag inte hunnit titta på. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag känner mig mest utsliten.

Så trött

Jag är trött. Så trött. Denna helg sover jag bort. Jag har slutat vakna svettig mitt i nätterna, istället pratar jag i sömnen. Mumlar, grymtar, gnyr. Jag låter orolig. Jag är inte förvånad. En vecka till. En enda vecka till. Sen är den här stressiga perioden över och jag kanske kan återgå till normalt. Jag har givit K order om att straffa mig när jag pratar jobb. Jag får inte. Får inte tänka jobb. För det gör jag. Så fort jag slappna av är det där igen, planeringen. Jag får inte tänka jobb.

Min hosta börjar bli lite bättre och rösten är på väg tillbaka. Jag kanske kommer att överleva det här iaf. Jag längtar till onsdag kväll. När jag och Honey sitter på klipporna på Marstrand med vår picknickkorg och allt som kan göras är gjort. När planeringen är över och bara genomförandet återstår. Först då tror jag att jag kommer att kunna slappna av.

Tills dess försöker jag varva ned med mycket sömn, vila, fotboll och en och annan öl. Och så en tupplur till. En spännande liv.

Trauma!

Livet som assistent bjuder ibland på oväntade överraskningar. Det kan vara positiva saker, som en inbjudan till projekthäng eller löften om att spö de som är dumma mot en. Det kan också vara mindre trevliga saker. Dagens överraskning var av den senare sorten.

I källaren har min avdelning ett förråd. Där finns troféer, gamla datorväskor och gamla papper. Egentligen skulle jag vilja kasta alltihop och se om någon saknar det. Där fann jag och min kära kollega 1,5 flak med öl! Staropramen på burk. Säkert kvar sedan något happening långt innan vi började. Av nyfikenhet tittade vi på bäst-före-datumet. Tänkte att är de bra så kan vi säkert använda dem på nåt kommande event. Har de precis passerat datumet, ja då får vi väl offra oss och ta hem dem. Datumet? 18 september. 2009. Öl som är nästan ett år för gammal. Det var bara att ta upp, öppna burk efter burk och se ölen rinna ner i slasken tillsammans med våra bittra tårar. Några modiga själar smakade på ölen för att försäkra sig om att vi inte sysslade med alkoholmissbruk. Vi skakade våra lockar och intygade att vi vet vad vi gör. Vi skulle aldrig hälla ut öl om det fanns minsta chans att den gick att dricka. Jag nöjde mig med att lukta på den. Den luktade försvarets hudsalva. Det är inte så Staro ska lukta.

Så 19 liter öl hällde vi ut samtidigt som vi svor att så länge vi är assistenter på den här avdelningen kommer det här aldrig att upprepas. Aldrig.

So say we all.

Därför är folket på Dustin idioter

När jag beställer småprylar, typ batterier och skärmfilter, till min avdelning använder vi oss av Dustin. Idioterna på Dustin är inte så duktiga på det där med att packa sina varor. Jag antar att onödigt stora kartonger innebär att transporterna fylls snabbare och man får sätta in extra transporter. Detta i sin tur är varken bra för ekonomi eller miljö. Då jag stört mig på detta under en längre tid bestämde jag mig i fredags, efter att ha hämtat ut ett paket, att visa er exakt hur korkade folket på Dustin är.

Bevis A.

Paketet i sin fulla storlek. Då jag inte hade den där tändsticksasken nära till hands eller kom på att ett kreditkort också är en sån storlek som alla har koll på fick det bli jämförelse med min vaselinburk. Titta nu noga på storleken på paketet.

Bevis B.

Kolla nu på den fulla storleken på det som var i. Plus ett A4-papper som går utmärkt att vika.

See my point? Idioter.