Memory lane

Bland mina utkast hittade jag detta:


Ibland dyker det upp saker i mitt huvud som jag inte förstår varför. Som nu. Kent.

Och där faller ännu ett år sönder till små minnen. Alla dagar blir igår. Det är ju så vacker ibland, hur han formulerar sig, herr Berg. Mannen som så länge saknade ansikte. Som var en röst i mina mörka tonårsnätter men inte mer. Jag vägrade se hans ansikte. Var rädd att det skulle förstöra den magi som hans röst hade.

Madde var den första som fick mig att inse vad Kent hade att erbjuda mig genom att visa mig en text. Berätta för mig hur man bryter isen. Det var texterna jag föll för, orden som bildade mönster som jag inte kunde motstå. Nu har tiden med Madde blivit en minne och jag vet inte om det är en is jag kan eller ens vill bryta. Hon är i det förgångna, hon som en gång var en av mina närmaste. Jag tror inte jag vågar bryta den isen. Jag tror hon inte tänker så vackra saker om mig längre och jag tror också att jag tycker mycket av det är orättvist. Det är nog säkrast att ha den där isen emellan.

Genom henne lärde jag känna Jocke. Mjuka, vänliga Jocke. Det kändes som vi alltid hade känt varandra. Men nånting hände även där och vi gled isär. Jag vet inte hur mycket de hade att göra med de där tre små orden han sa men jag vet att det förändrade sättet jag såg på honom. Svara: fick du nog, ja det fick du nog. Fånig grej, egentligen, men kanske inte. Jag insåg att min vettiga vän längst där inne tyckte fel. Jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. med hela munnen fylld av jord bakom tungan inga ord.

Och sen kom Han. M. Den ende där Kent kändes som ett självklart val i musiksamlingen. Med rakbladsärren på armarna och papper på att allt inte var rätt inuti. I trängseln utanför. Sen december ingen snö. Jag följer efter dig genom kön. Fast det var augusti och långt innan december kom var det över. Jag minns ... så mycket. Snälla säg någonting nu. Att något som nu är så otroligt många år sedan kan väcka så många minnen. De gör inte ont längre, jag bara tycker om att vältra mig lite i det ibland. Nostalgi. Det är i den smärta han gav som jag hittar den mesta, och bästa, inspirationen.

Och bakom mig hela tiden, Snorren. Underbara Snorren. En trygg punkt i mitt liv då. Den som ringde mig och frågade hur det var när jag mådde som sämst. Som inte godtog mitt tillkämpade svar utan ringde tillbaka en kort stund senare. Hur mår du egentligen? Och jag snyftade. När det kraschade för honom kort senare var det mig han ringde. Vi konsumerade enorma mängder kaffe de där åren. Gymnasieåren. Kentåren. Han köpte en biljett till Kalas till mig och vi drack öl i plastflaska och lyssnade på Kent. Han lyfte upp mig så korta jag skulle se något. Det är inga citat i den här delen av texten för jag vill fylla den med kärlek och trygghet och det kommer jag inte att hitta hos Kent.

Vad har jag kvar idag? Madde är borta. Jocke är borta. M är slutligen borta. Kent är ett stråk av nostalgi som jag snubblar över ibland. Snorren finns kvar. I periferin oftast men aldrig länge bort än ett telefonsamtal. Av Kent-tiden finns bara Snorren kvar. Han var guldkornet bland sanden.

Och där faller ännu ett år sönder till små minnen

Så var den här igen. Dagen. 14 april. Dagen som bara genom sin existens gör att jag dör en smula. Dagen Tove lämnade oss.

Jag vet att jag skriver om det varje år. Långa texter som egentligen inte innehåller så mycket annat än upprepningar. Hur många inlägg kan man skriva om en enda dag? Många. För så länge jag lider av den här dagen så kommer jag att skriva. Så länge det gör ont. Och det gör det.

Fem år. Fem år! Det är nästan hela den tid vi kände varandra och det är nog hela den tid vi umgicks. Älskade Tove, jag har nu varit utan dig lika länge som jag var med dig. Härifrån blir det bara värre. Nu ska jag kunna stå ut med att jag saknat dig längre tid än vi faktiskt spenderade tillsammans?

Som alltid har jag svårt att fokusera idag. Och jag tror inte det är en slump att solen skiner från en klarblå himmel efter några dagars regn och blåst. Den dagen tror jag var mulen och blåsig. Jag tror det. Jag vet inte. Och efter den dagen är det två veckor som knappt finns i mitt minne. Dagar när tiden uppförde sig konstigt och jag var konstant rädd för att bryta ihop in public att min kropp skakade.

Nu har det gått fem år. Det är en evighet. Och fortfarande svider det i hjärtat när jag tänker på vad jag förlorat, vad vi alla förlorat.

Fy vad jag saknar dig, min allra vackraste vän. Fy vad livet är orättvist.

Idag sprider jag Geisha omkring mig och insisterar på glass i solen på bryggan. Ikväll kanske jag bakar en kladdkaka och gör en latte med kardemumma. Och inombords ligger själen i bitar, igen.

There are things you should know and the distance between us seems to grow

För en tid sedan drabbades jag av en sån lust att lyssna på H.I.M. På ett sätt är det ingen sensation, jag har lyssnat mycket på H.I.M. tidigare och tycker fortfarande att de är bra. På ett sätt är det samtidigt mycket förvånande, jag var ju inte inne i nån deppig period.

För H.I.M. är deppigt, av så många anledningar. Musiken är sällan glad, det är död och elände och mer död. Det är tonårs-emo-"hård"rock för ledsna 17-åringar som skär sig i armarna, och det är ju ledsamt. Jag har aldrig varit en av dem, men jag kände en sådan och det var han som fick mig att lyssna på H.I.M., och det är väl lite därför det är ledsamt för mig.

Han var 17 när vi träffades. Oskuld men långt ifrån oskyldig. Vacker som en dröm och så söt att jag nästan fick hål i tänderna. Jag var förlorad från första sekund. Eller så var jag bara full. Han hade öl i sin Kånken, och han sjöng för oss. Det var en augustinatt och jag ville aldrig gå hem. Vi började ses och när jag till slut upptäckte att han verkade gilla mig så trodde jag att jag skulle få vara lycklig. Så blev det inte. Vi hade en galen helg där fredag - söndag utgjorde ett helt förhållande, uppgång och fall. Sen fick vi nöja oss med vänskap. Han blev kär i någon annan.

För mig blev han istället en oumbärlig musikguru. Hans känsla för vad jag gillade var otrolig. Det hål han lämnade i mitt liv när vi till slut gav upp alla försök till någon typ av relation var väldigt små. Det hål han gjorde i mitt hjärta den första helgen tog tid på sig att läka, men allt efter det var bara ett utdraget farväl.

Det jag minns av honom är musiken. H.I.M. var bara ett av alla de band han presenterade för mig. Och så minns jag ärren. En enda gång såg jag hans bara armar. Den bilden är suddig nu, många år senare, men jag minns känslan. Hur ont det gjorde i mig, hur arg jag blev över hur hård världen varit mot honom. I efterhand har jag blivit arg på mig själv också, för jag fick veta att nånstans på de där täckta underarmarna finns ärr som beror på mig. Och allt detta, alla minnen, alla känslor, all längtan och ilska, väller upp så fort jag hör musik som jag förknippar med honom.

Och som den känslomasochist jag är, som denna junkie helt hopplöst beroende av en bittersöt drog vid namn Nostalgia, låter jag det skölja över mig utan att göra motstånd. Jag älskar varje sekund av det, denna ljuva smärta som är så långt borta och som tillsammans med allt annat som hänt har lett mig till den jag är idag.

Come away with innocence, and leave me with my sins

Jag har hittat den bästa låten att lyssna på dessa dagar när jag lämnar jobbet; Snuff med Slipknot. Den är lugn och vacker men samtidgt så fylld med raseri och frustration att man nästa exploderar. Det är svårt att sitta still. Jag vill slänga mig ner på knä, slå i marken och skrika. I love it.

Och så sitter jag där på bussen med Snuff i öronen och tankarna vandrar. Jag minns en person från förr. Vi kan kalla honom M. Han lyssnade på Slipknot och han var den ende som jag visste om då som gjorde det. Han hade en Slipknotposter på väggen i sitt rum. Ja, det här var länge sen. På den tiden även jag hade ett rum under mina föräldrars tak. Jag vet inte om jag hade hört Slipknot. Jag tror inte det. Jag såg hur de såg ut och bestämde mig för att de inte kunde vara bra. Nu har många år gått och jag har lyssnat på Slipknot och tycker att de är väldigt bra. Jag vill dock inte se dem live. Folk i masker creeps me out. De får förgylla min tillvaro på skiva. Postern till trots spenderade jag mycket tid i det rummet. M var min musikguru under den där hösten. Läste mig som en öppen bok. Gav mig en bunt skivor att lyssna på och sa att jag skulle gilla dem. Jag gillade dem alltid. Mycket av tipsen jag fick blev kortare förälskelser men vissa har jag kvar. Kent har jag brutit med rätt nyligen men de fanns ändå med länge. Placebo är kvar. Fantastiska underskattade svårhittade My Vitriol är lika bra som när jag hörde dem första gången. Smashing Pumpkins lyssnar jag ytterst sällan på men de gånger jag gör det undrar jag varför jag inte gör det oftare.

Så Slipknot fick jag inte från honom. Ändå är det honom jag tänker på många gånger när jag hör Snuff. För han gav mig mer än fantastisk musik. Han gav mig en känslomässig berg-och-dal-bana som slutade i ett ärrat hjärta och en lång sorgeperiod. Jag var kär. Väldigt kär. Och han var kär i någon annan som han blev ihop med. Vi fortsatte umgås, som vänner. Det kanske inte var det bästa. Det tog 4,5 år och tre olika typer av uppbrott innan vi slutligen skiljdes åt. Den första gången var hjärtskärande. Den andra var sorglig men jag kom över det. Den sista gången var i ilska. Jag minns en gång när jag satt en bit bakom honom på en buss. Jag lyssande på Arch Enemys End of the Line och stirrade honom intensivt i nacken under raden "You are better off dead".

Livet fortsatte och vi såg varandra ibland, vi hade en del gemensamma vänner. Vi undvek varandra så till den grad att det nog såg löjligt ut. Sedan tog min ilska slut. Jag orkade inte vara arg längre, han var inte värd det. Jag sa hej till honom en gång. Det var på kåren, jag jobbade, det var massor med folk. Han hörde mig nog inte ens men för mig kändes det skönt. Det var ett avslut på det hela, ett sätt att säga att jag inte var arg längre, att jag önskade honom ett bra liv men jag ville inte vara med i det.

Jag tror det var sista gången jag såg honom. Som jag förstått det mår han bättre nu. Det låter som att han lyckats fylla det där svarta hålet med något meningsfullt. Det är bra. Jag hoppas hans ärr läker, både de fysiska och de mentala. Jag hoppas han mår bra. Men om han fortfarande känner något för mig så hoppas jag att jag aldrig får veta det.

If you still care, don't ever let me know.

Den här dagen...

Jag undrar om jag inte borde lägga ständig semester 14 april. Jag vill ju inte jobba, kan inte fokusera. Bara ältar och minns. Framför allt dagar som denna, när arbetsuppgifterna är på en stadig nivå av inget. Jag ska helt klart överväga det till nästa år. En dag att bara ta det lugnt. Sitta i solen, ta en glass. Minnas. Tillåta mig att sörja men ändå minnas de bra sakerna. Det är svårt att skilja dem åt. Vara glad för att jag kommit så långt, för vad jag fått. För var hade jag varit annars? Jag hade aldrig haft modet att göra det jag gjort.

 

Kaffe och Geisha och Tiptop. Så borde den här dagen få vara. Kladdkaka med vaniljglass och kardemummalatte. Jag får lyssna på Håkan Hellström och The Ark och Peter LeMarc. Och Ted. Massor med Ted.

 

En helgdag. Internationella Tove-dagen.

Jag tror jag drömde om Tove inatt!

Jag var hemma hos henne och skulle låna en drös med böcker, musikböcker tydligen. Sedan gick jag och en av hennes systrar, jag vet inte vilken, på en konsert. Vi hade såna platser som jag och K på Green Day, högt upp som fan. Jag har ingen aning om vad det var för band men jag kommenterade att de påminde rätt mycket om Placebo.

Liten sammanfattning

Så har två lediga dagar gått. Då är det i vanliga fall söndag. Inte idag. Det är lördag och det kommer en ledig dag till innan jag måste tillbaka till jobbet. Otroligt skönt.

Igår var det trevligt väder. Vi var en kort sväng till Amundön med där fanns det sura fåglar och massor med folk så vi åkte därifrån. Istället åkte vi upp till en plats i Mölndal. Det är högt som fan så utsikten är nice. Och det fanns inte en käft där. Jag upptäckte att Gott & Blandat är gott. Det hade jag glömt.

Utsikt mot Kvarnbyn

Idag är det också sol men blåsigt. Vi har besökt några utsiktspunkter och K har rivit upp foten på en sten. Vilken tur att han har en bra flickvän som insisterat på att det lilla första hjälpen-kitet skulle ligga i bilen och som dessutom plåstrade om foten.

Utsikt från skansen Kronan

Efter hemkomst gjorde jag lite nytta. Packade undan vinterkläderna, plockade fram sommarkläderna och rensade ur en massa grejer som inte passar/används och ska till Röda Korset/UFF/Myrorna/vilka som har en container närmast. Och jag tror inte att jag är den enda som har minnen i kläderna. Det gör att det svider lite att göra sig av med saker ibland. Som kavajen på bilden nedan. Den är sommaren 2005, och det var en händelserik sommar. Jag tillät mig att bli nostalgisk en stund innan jag lade ner den i påsen. Jag har nog inte använt den sen 2005. Då är det ingen idé att ha den kvar. Jag har ännu inte den där herrgården med 70 kvm garderobsyta. Bye bye kavajen. Bye bye sommaren 2005.

Randig nostalgi

Nu återstår att fixa pizzan (degen är precis färdigjäst) och hälla upp en Margarita till K så han håller sig lugn.

3 år

Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Inte läker den såren heller, som den lovat. Det är idag tre år sedan jag vaknade av ett av de värsta telefonsamtalen i mitt liv och sedan satt vid min bästa väns sängkant och såg henne sluta andas. 14 april kommer aldrig att kunna vara positiv igen.

Tove, jag saknar dig så mycket. Den här är till dig.

Snart på väg hem

Sista inlägget från norr!

Har duschat och nästan packat klart. Sedan återstår att kolla in det branskadade huset här bakom (jag måste ju se hur det ser ut nu när jag är så nära) och en lunch med L. Sedan är det bara tåget hem. Ser verkligen inte fram emot det. När man reser bort så är det ok med lång restid, då blir det på något sätt en del av resan. När man reser hem vill jag bara att det ska gå fort.

Känns som alltid konstigt att vara i Gävle. Det är en sån skillnad på livet jag levde här och livet jag lever nu och det är lätt att falla in i gamla mönster. Här har jag aldrig varit sambo, aldrig jobbat heltid mer än korta perioder. I söder har jag aldrig haft det blomstrande sociala liv och de höga kaffe- och ölkostnader jag hade här. Tänk om man hade kunnat kombinera dem. Då hade jag haft allt jag någonsin velat. Jag borde åka upp oftare.

Nog för nu. Åter till vardagen om några timmar.

Och inte hade jag lyckats få med River Driver i poden heller. Poppy cock.

Party

Baaakis! Partytaxen pissade nåt så nasty i min mun i natt att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Men det är klart. Öl, shots och så ungefär ett halvt paket cigg på det....

Hur som helst. Lördagens födelsedagsfirande var mycket lyckat. Jag befann mig mest på en enda plats, men det är ju där jag trivs bäst.
A) I köket. Jag tycks alltid hamna i köket på fester.
B) I ett killgäng. Ända sedan gymnasietiden har jag trivts otroligt bra i killgäng. Min analys är att jag gillar bristen på konkurrens.

Och det var så trevligt att träffa alla, gamla som nya. J, som jag lärde känna när jag var 4 år och som jag springer på med jämna mellanrum i livet. C, nära vän sedan ett par år som plockat upp mig ur deppighet mer än en gång. A, som får mig att vilja leka och sluta ta mig själv på så jävla stort allvar hela tiden. K, som uppvisade ett snyggt skägg och ett vettigt sinne och hans bror som var rolig och betydligt mer uppmärksam än jag tycker fulla killar brukar vara. En helt underbar kväll som jag aldrig ville skulle ta slut.

Men det gjorde den och imorgon åker jag hem. Det känns alltid lite konstigt att lämna Gävle bakom mig. Det kommer alltid att vara hemma på något sätt och de underbara människorna som finns kvar här gör det inte lättare. Men nu har jag lyckats bygga ett nytt liv på en ny ort och jag tycker om det. Jag ser ingen anledning att lämna det för att återvända. Jag tycker om mitt liv. Och enligt mycket övertygande röster under lördagskvällen ska jag dessutom vara jävligt snygg och det känns ju alltid bra att ha med sig.

Och jag sjöng.... Helt otroligt. Jag stod där på balkongen med A och rökte en av kvällens alla cigg och vi sjöng om en River Driver och jag önskar att jag kunde vara så avslappnad hela tiden.

Livet ÄR gott. Både här i norr (i alla fall en helg) och nere i söder. Det som är Hemma.

Norrland!

Så där, nu är jag på plats i norr. Det är kallt och snö på marken. Idag har jag varit på stan med mamma, ätit lunch med mina föräldrar inhandlat de sista julklapparna (det är ju jul imorgon, visste ni inte det? ;)), hälsat på Toves mamma på delin och satt ett ljus hos Tove.

Ikväll har jag också testat mina smaklökar lite. Whisky. Jag har testat skotsk och irländsk och även om jag inte kunde avgöra vilken som var minst äcklig så kände jag iaf skillnad på dem. Alltid nåt.

Sängen snart. Jul-/födelsedagsfiranden på schemat imorgon.


Men vet ni vad? Jag längtar hem. För första gången på typ... någonsin längtar jag hem. Götet håller på att bli hemma på riktigt nu med jobb, vänner och såklart världens underbaraste älskling.

Minnen

Det är lustigt egentligen, hur något du ser i övonvrån, hör genom trafikbruset eller känner doften av när du passerar kan väcka minnen man nästan hade glömt.

I går när jag gick till jobbet passerade jag en man som stod och rökte. Han rökte dock inte en cigarett utan en cigarill. Och vips, så mindes jag sommaren 2002, eller om det var 2003. Det är inte så viktigt. Det var Cityfest och fint väder. Jag hängde med grabbgänget i Kvarnparken och vi låg på en filt och drack öl, rökte cigariller och från scenen serverades vi underbart reggaeband efter underbart reggaeband. Kingston Airforce. LionDub. Ljuvligt.

Och nej, jag önskar inte att jag vore där idag även om jag sörjer att de avskaffade Kvarnparksscenen till året efter (och jag minns hur vi ”reclaimade” Kvarnparken....). Jag tycker bara om minnet. Jag trivdes där, då, i solen och röken och goda vänners närhet.

Tjejhelg

Det är måndag och jag är tillbaka på jobbet efter en underbar helg.

Växjö var kallt med lite snö på marken. Vi befann oss till största delen inomhus, åt, drack, umgicks. Jag har verkligen saknat mina tjejer. Saknat att kunna prata så där öppet och att verkligen kunna prata om allt.

Och jag är övertygad om att Tove var med oss, fast det slog mig inte förrän på tåget hem. Hur kom det sig annars att jag satt brevid en liten hund på tåget både dit och hem som påminde otroligt mycket om Fanny, Toves hund?

Hur som. Fredagen bestod av lite matinhandling och sen köpte vi pizza, åkte hem, drack en flaska vin, snackade skit och tittade på Rocky Horror. Somnade på nyinköpt luftmadrass fråmåt halv 4. Lördagen inleddes på stan. Gick runt och kikade lite och tog en lyxfika på ett jättemysigt ställe. Fascinerades över att man här fick underbart god club sandwich, kladdig chokladbakelse och kaffe för 84 kr. Åkte hem och lagade mat. Fick besök och två kompisar till S, åt, bakade pepparkakor, drack glögg, lyssnade på julmusik, pratade och hade det bara mysigt. På söndagen sov vi länge och sen var det bara frukost och se till att jag kom med tåget.

Och nu är det måndag igen..... Idag ska jag till Specsavers efter jobbet och köpa nya glasögon. Jag har väl bara pratat om det i ett år eller så....

Sorg

Läste just i Aftonbladet om Carolina vars man dog 34 år gammal i en hjärtsjukdom. Självklart fick det mig att tänka på Tove.

Jag tänkte på henne igår kväll också. På hur mycket jag saknar henne. Hur otroligt tomt mitt liv blev när hon försvann, hur orkeslös jag var, hur allt förlorade mening. Livet är så orättvist. Det finns så mycket jag skulle vilja prata med henne om, så mycket jag skulle vilja berätta. Vi hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Det finns inga ord som kan beskriva den klump i magen som uppstår bara genom att skriva detta.

Tiden går och visst lever jag mitt liv så utomstående aldrig kan gissa detta (förutom tatueringen) men inombords vet jag inte om jag någonsin kommer att komma över det. Jag vet inte ens om jag vill det. Smärtan påminner mig om henne, om hur fantastiskt det vi hade var. Hur otroligt sorgligt det är att det vackra fick ett så hemskt slut.

Jag kan inte fatta att det fortfarande gör så ont! Jag saknar henne så.

Hångla mer

För ett par år sen (närmare bestämt 2006) läste jag Hångla mer: en bok om att ge sig hän av Klas Hallberg. Det var på tips av Tove och den lämnade såna spår att jag skrev av ett stycke och sparde det i en privat Helgon-dagbok. Läs och begrunna (s. 51). Och sen; läs boken.

”Tänk att ligga där i magen. Och ha allt man behöver. Att ha skön jämn varm temperatur, absolut närhet till någon, få mat i en aldrig sinande ström under det att man lyssnar till sin moders hjärtslag.

Och så plötsligt åker man ut ur värmen under stort rabalder. Ut i kylan, där det finns ljus och ljud, och där folk är stressade och där man helt ofrivilligt blir separerad från den enda tryggheten man hade. Dessutom ska man i detta nya tillstånd ta sitt första andetag. Man ska använda muskler som aldrig är använda tidigare. Och funkar det inte... då dör man.

Snacka om prestationsångest.

Det är så vi kommer till världen vi människor. Och vi möter en mamma som är helt slut och ser helt mörbultad ut och en pappa som inte sovit på ett dygn och inte andats på en kvart.

Det är ungefär så du och jag har gjort entré, och i en sådan stund kan det ju inte vara så lätt att vara människa.”

Älskade Tove

Idag är det den dagen igen. 14 april. Ett datum som alltid kommer att finnas med mig. Det har gått två år. Det är ofattbart. Tiden går så fort.

Det är två år sedan jag väcktes av telefonen. "Det är inte långt kvar nu." Jag förvånas än idag över mina tankar. "När går bussen? Ok, den har just gått, jag får vänta på nästa." Det var långfredag. Det var 30 minuter mellan bussarna. Jag hade inte en tanke på att ta en taxi. Nu hade jag tur, jag fick skjuts. Hade jag tagit nästa buss så hade det varit för sent.

Och så kom jag dit. Massor med folk. Stämningen tryckt. Alla visste vad vi väntade på. Vi väntade på det slutgiltiga, det hemskaste. M var orakad. Jag minns att jag tyckte han såg bra ut i skägg. Vi gillade skägg, Tove och jag. Och så satt vi där. Väntade.

Jag kan fortfarande inte förstå att jag var där när det hände. Jag är tacksam för det, evigt tacksam, men det är det värsta jag varit med om. Vi lyssnade på hennes andetag. Det blev längre och längre emellan dem och till slut kom det inga fler. Hon var borta.

Det är två år sen. Jag kan inte fatta det. I två år har jag inte haft henne här. Hon, som kände mig bättre än alla andra och ändå tyckte om mig. Hon som kände mig bättre än jag kände mig själv. Som vaktade mig, som balanserade mig. Som var den första jag ringde när det hände nåt. Som var den jag berättade allt för. Jag hade inga hemligheter för henne. När jag gjorde snedsteg som jag friserade eller förnekade för alla andra fick hon höra sanningen. Hon fick det för att hon aldrig dömde mig. Hon såg saker som ingen annan såg.

Jag kan fortfarande höra hennes röst. Jag vet vad hon skulle säga i vissa situationer. Tanken på att jag faktiskt aldrig kommer att få se henne skrynkla ihop ansiktet och säga "Vad mysigt!" när vi sitter där med varsin kopp kaffe... Nej, det är fortfarande obegripligt.

Tiden läker inte alla sår. Vissa får man nöja sig med att lära sig hantera. Tove är ett sådant. Och jag vill inte att hon ska läka. Det är därför hennes namn står för alltid på min arm. Hon får inte försvinna. Om jag så blir 90 år så får det inte gå en dag utan att jag tänker på henne. Jag saknar henne så mycket. Tove var så mycket mer än en människa. Hennes namn på min arm är så mycket mer än en liten krumelur. Det symboliserar allt det som Tove och vår vänskap var. Kärlek. Lojalitet. Tålamod. Ärlighet. Öppenhet. Förmågan att kunna njuta av de små sakerna i livet.

Jag ärvde inga materiella saker efter Tove. Det behövs inte. Hon gav mig det vackraste jag någonsin fått. Jag ärvde mod. Hennes sjukdom och bortgång är hemsk men jag vet inte vem jag hade varit utan det. Jag vet bara att jag inte hade varit här. Jag hade aldrig vågat satsa på K. Aldrig flytta 50 mil för hans skull. Jag hade aldrig vågat som jag gör nu. Nu vet jag ju hur det kan bli. Jag vet att man inte kan ta livet för givet. Att det kanske inte kommer en annan dag då man kan göra sakerna man skjuter upp. Man kanske inte får en andra chans. Livet är nu och ingen av oss vet hur långt det blir. Det kan vara slut imorgon. Man måste våga för att vinna. Tove vågade. Nu vågar jag.

Genom sorgen kan jag ändå se det positiva. Jag har så mycket att vara tacksam över.
Jag är tacksam mot M och N som tillät mig att ta så stor plats på slutet och även efteråt. Som aldrig har ifrågasatt att jag känner som jag gör, som aldrig har sett ner på mig för att jag och Tove "bara" var vänner.
Jag är tacksam för att jag hann träffa henne en sista gång. Att hon var vaken när jag gick, att jag såg henne i ögonen och sa hej då, vi ses snart.
Jag är tacksam att tiden på sjukhuset blev så pass kort. Det hjälper mig att bevara bilden av henne som frisk. Ju längre hon hade legat på sjukhuset desto mer hade den bilden tagit över.
Jag är tacksam för den stund jag fick med henne ensam på hennes näst sista dag. Hon sov och snarkade men jag pratade ändå. Jag fick ur mig allt jag hade kvar att säga. Det var i och för sig inte mycket. Jag är tacksam för att vi var så öppna mot varandra. Jag har svårt för att säga att jag älskar någon. Henne sa jag det till, många gånger. Hon visste.
Jag är tacksam för att N ringde mig den sista morgonen. Att jag fick vara med när hon somnade in. Och jag är så tacksam för att hon somnade så stilla och att hon var omgiven av familj och vänner. Ingen ska behöva dö ensam.

Jag är tacksam för att hon fått mig att uppskatta livet, i stort som smått. Hon har fått mig att se att man måste våga för att kunna vinna. Att lycka finns i en mugg kaffe och en Geisha. Att livet är vackert, alltid.
Jag är tacksam för att hon tog sig tid. Jag kände aldrig att jag trängde mig på. Jag var alltid välkommen. Även på slutet när det måste ha varit så mycket som snurrade i hennes huvud hade hon tid med mig och mina bekymmer.
Jag är tacksam för att jag fick lära känna henne. Även om slutet var hemskt så har jag upplevt vänskap i dess vackraste form.
Jag är tacksam för att jag är här. För att modet fick mig att våga falla för K, att våga flytta hit. Han är underbar och Tove skulle ha tyckt så mycket om honom, fast han inte har nåt hår.

Tove, det finns inga ord som räcker. Men du vet hur jag kände för dig, bejbi. Du vet att du alltid finns med mig och jag vet att du väntar på mig i Nangiala. Där är du redo att sätta på kaffet, ta ut kladdkakan ur ugnen och glassen ur frysen. Du finns med mig. Jag saknar dig. Jag älskar dig.

April, april

Första april. Inget datum som roar mig speciellt mycket. Den enda som lyckats blåsa mig riktigt rejält var Tove.

Det var 2002, studentvåren. Jag pratade med Tove på ICQ (ja, på den tiden använde jag ICQ. Sen flyttade alla till MSN). Hon berättade för mig att hon hade piercat sig, jag tror det var i tungan, och rakat av sig håret. På studentbalen skulle hon ha peruk. Och jag köpte det med hull och hår. Jag kände ju Tove! Det var inte alls omöjligt. Och jag blev jättenyfiken på hur hon som i vanliga fall hade väldigt mycket hår skulle se ut med rakad skalle. Det fick dock vänta några år, tills cancern gjort sitt intåg i vår verklighet. Hur som helst så lurade hon mig rejält och jag tror hon är den enda som gjort det.

Så april, april, Tove. Jag saknar dig.

Grattis, sötnos!

Idag, 15 mars, är det Toves födelsedag. Tove fyller 25. Eller skulle ha fyllt 25, om vi ska vara petiga. Jag insisterade ändå på att dagen skulle firas så som Tove skulle ha velat fira den.

Kaffe, kladdkaka med glass och Geisha.

Grattis Tove.

Underbara älskade

Jag drömde om Tove inatt.

Det var länge sen sist men inatt var hon där. Jag drömde att någon hittade bilder på henne och mig, bilder jag inte visste om. Bilder på oss, skrattande, glada, nära, förtroliga. Som vi var. Och hon hade sitt stora burriga hår kvar och vi var lyckliga och hade framtidstro.

Sen vaknade jag med klumpen i magen och insikten att det är så resten av mitt liv kommer att vara. Jag kommer bara att få se henne på bilder. Jag kommer aldrig att få höra hennes röst igen.

Jag saknar henne så....