Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Inte läker den såren heller, som den lovat. Det är idag tre år sedan jag vaknade av ett av de värsta telefonsamtalen i mitt liv och sedan satt vid min bästa väns sängkant och såg henne sluta andas. 14 april kommer aldrig att kunna vara positiv igen.
Tove, jag saknar dig så mycket. Den här är till dig.
3 kommentarer:
Jag tror tyvärr att vi är många som kan intyga att tiden faktiskt inte läker alla sår... Även om jag aldrig träffade Tove var och är hon nog fortfarande tacksam över att ha haft dig som vän Kitty! Kramar i massor!
Klart att tiden inte läker alla sår. Det är bara ljug som någon hittat på för att skydda någon de tycker om. Men det blir ärr som blir ljusare med åren.
Klart att du får sakna din vän och vara hur ledsen du vill. Bara du minns de bra stunderna och inte det dåliga, och så länge du minns lever hon. Kom ihåg det.
Jag finns här, det vet du. Kram.
*klappar försiktigt på*
Skicka en kommentar