Jag såg att de ska slutförvara kärnbränsle vid Forsmark. På ett sätt är det ju rätt åt dem, håller det ändå på med skiten så kan de ta hand om det hela vägen.
Det som slår mig mest är dock att jag faktiskt var på intervju för ett jobb på Forsmark och att jag gjorde en grym första intervju men att det i slutänden inte räckte. Och jag kände mig lättad. Jag hade inte kunnat tacka nej i den situationen jag var i men jag ville egentligen inte ha jobbet, även om arbetsuppgifterna verkade riktigt roliga. Det går dåligt med kollektivtrafik mellan Gävle och Forsmark. Jag räknade ut att jag skulle ha två vakna timmar hemma per dag. Det är inte ok, då går ju hela livet åt till att jobba!
Dessutom, vill jag verkligen jobba med kärnkraft? Det är klart jag inte vill. Jag vill inte jobba med något jag vill avskaffa. Jag är glad att jag inte fick det jobbet.
Jag är också glad över min konsultchef som jag har nu. Hon tittade förbi på förmiddagen, hon var här för att få samma info om avvecklingen som fick fick igår (dvs en bild som illustrerade det de sa sist samt en harrang på danska). Det är lite kul att se vad olika relation folk har till sina konsultchefer. Jag har kollegor som bävar för att träffa sin för hon ger aldrig nån info, försöker blåsa dem och beteer sig allmänt konstigt. När min konsultchef kommer är det hej, kram, hur är läget? Jag gillar henne. Det har jag gjort sen första dagen. Nu är det bara att hoppas att hon lyckas rädda mitt jobb en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar