Lördag med pop

Ja, i lördags var det äntligen dags att se Melody Club. Jag skulle ju ha sett dem i maj men någon i bandet tyckte det var ett bra tillfälle att vara sjuk så det blev ingen spelning. Jag var mycket besviken.

Så i lördags lurade jag med mig K till Parken för att se ett av de bästa poppiga band jag vet. Och vad kan jag säga? Jag var inte besviken. Det var sjätte gången jag såg dem live och varje gång har det varit ren gläjde och helt omöjligt att stå still. Så fort de traskade in på scenen lämnade jag K vid bordet (han är en mycket lugnare konsertmänniska än jag) och begav mig in i folkmassan. Hamnade nånstans i mitten med ett par personer framför mig. Perfekt. Så där stod jag och hoppade och dansade och sjöng och kändes svetten rinna och kunde inte bry mig mindre. Fick ett par gånger ögonkontakt med en blonda tjejen som stod brevid mig och vi bara log mot varann.

Visst, det är väl inte speciellt tufft att gilla Melody Club. Ska man hitta nåt som är "ok" att lyssna på så ska det ju vara så obskyrt så ingen annan har hört talas om det. När det blir populärt slutar man lyssna. Jag säger fuck that shit. Orka bry sig om vad andra tycker! Jag gillar Slipknot, Korn och Disturbed (som man inte ska gilla om man ska lyssna på metal). Jag älskar U2 (ett av världens största band, aldrig bra). Dessutom älskar jag Melody Club. De är det enda band jag sett två gånger inom loppet av två veckor, i två olika städer. De är det band jag sett live överlägset flest gånger. De är ett av de roligaste banden jag vet att se live för de är alltid lika grymma och det märks att de tycker det är kul.

Jag längtar redan till nästa skiva, nästa turné, nästa gång jag får dansa mig svettig till Electric och Palace Station. Tack underbara Melody Club för att ni finns och för att ni gör mig så otroligt studsande glad. Love you.