Om jag lägger mig ner och sover en stund under skrivbordet, det är väl ok?
Började dagen med att släpa mig till gymmet. Ovant, det var över två månader sen jag var där senast. Det första jag upptäckte var att de skaffat ett solarium. Sweet, tänkte jag. Då ska jag träna först och sen belöna mig med lite cancer. Så jag värmde upp med lite roddmaskin och sen ställde jag mig på bandet. Och blev förvånad. Det gick ju så lätt! Jag brukar ha ett hinder vid 3 minuter men det dök aldrig upp. Det flöt så smidigt att jag efter ca 3 km bestämde mig för att det var dags. Milen. Nu jävlar. Och visst blev det tungt efter ett tag och sista kilometern gick på ren vilja men jag gjorde det. Jag sprang en mil. Hellöpt. En mil. Fy fan vad skönt. Solandet får vänta till nästa gång, nu kände jag mig lite för stressad för att unna mig det.
Nu vill jag lägga mig ner och dö en smula för jag är så sjukt trött i såväl fötter och muskler som huvud och ögon. Jag gissar att jag har två dagar med ont i kroppen framför mig. Men det är det värt, för nästa gång när jag håller på att krokna efter 3 minuter så vet jag att jag har det i mig, att jag kan springa en mil om det krävs.
Jag var precis till kaffeautomaten för att hämta lite vatten eftersom trycket jag känner i huvudet såklart beror på vätskebrist (såklart!) och där stod min chef. Han stod och pratade med en av projektedarna men riktade sig till mig och sa att det alltid är ordning och reda på mig och att han aldrig har nåt stök längre.
Den här dagen blir bara bättre och bättre. Nu ska jag dricka vatten så jag inte svimmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar