Åh, älskade Anna. Jag berättade såklart en massa om mitt nya jobb i fredags och om alla underbara kufar jag jobbar med. Och när jag berättade om killen jag småflirtar med så gick jag automatiskt in någon slags försvarsposition och började förklara att det bara är på skoj och vi vet var vi har varandra och bla bla bla. Och Anna bara tittade på mig och sa "Ja, det är klart. Det är ju du." Anna har känt mig i snart 10 år. Jag gissar att det här är ett personlighetsdrag som, tillsammans med min oförmåga att vara diskret, varit genomgående. Det är så härligt med vänner som känner en så väl och ändå tycker om än. Jag är bra lycklig som har några såna i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar