Efter onsdagens spelning med fantastiska Alter Bridge har denna låt inte velat lämna mitt huvud. Det är helt ok för den är väldigt vacker. Redan på skiva är den vacker men live, avskalat akustisk och med bara Myles Kennedys gitarr och hans starka, underbara röst, är den för mig fullkomligt heart breaking.
Hårdrocksballader kan vara trista, sliskiga, de där låtarna som banden har med bara för att det ska komma tjejer på spelningarna (som Tobias Sammet sa om Save Me. Jag tror han skojade lite). De kan också vara så här. Mjuka, sorgsna, innerliga och vackra. Love it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar