Lycka i en speldosa

På bussen hem igår, genom trafikkaos som knappt rörde sig, lyssnade jag på några nya låtar jag hittat. Livelåtar med The Ark. Calleth You, Cometh I. Och jag kunde inte låta bli att le.

Jag blev 19 år på en sekund (fast Calleth... nog inte var släppt då). Jag mindes hur jag, Tove och Madde såg The Ark live i Furuviksparken en sommarkväll. Av någon anledning minns jag fortfarande att jag hade rutiga byxor den kvällen. Jag minns glädjen. Att det syntes att de här killarna gillade det de gjorde. Att de trodde på det. Jag minns hur jag knappt vidrörde marken när vi gick därifrån. Hur inga problem existerade.

Och det är såna minnen som gör att jag aldrig kommer att kunna ogilla The Ark. Även om Ola Salo kanske är lite överpretentiös och har legat med alla och gått utan byxor i Malmö. Även om det var många år och hundra kärlekshistorier sedan jag proklamerade att jag skulle bege mig till kungliga hufvudstaden efter studenten och leta upp ovan nämnda Ola för giftermål.

Det får mig på så gott humör, det där bandet. Och nu ska de lägga av. Så fort lönen kommer är det jag som surfar in på Ticnet och köper mig en biljett till Göteborgsspelningen. Jag har redan skjutit upp det för länge. Jag kan inte missa det. Efter all den glädje jag känt måste jag få se dem en tredje, och sista, gång.