Hej kära Tove

Jag bröt ihop igår.

Efter en massa öl blev jag tillfrågad om tatueringen och jag berättade, som vanligt. Sen märkte jag hur ögonen började tåras och inom kort grät jag okontrollerat. Det var så länge sen det hände, flera år sedan. Jag snyftade fram hur mycket jag saknar dig och blev omhållen och tröstad av en man från Kungsgården. Jag blev så förvånad över min reaktion. Det var så länge sen. Jag minns första året. Så fort jag hade druckit och någon nämnde döden eller cancer eller vad som helst som jag kunde relatera till dig så brast det. Seden gick den delen över. Men igår var det något som brast och jag kunde inte stoppa det.

Efter 5 år saknar jag dig fortfarande så mycket att något går sönder i mig ibland. Och det gör lika förbannat ont varje gång det händer.