I miss you already

På fredag ska jag se The Ark live. Och jag längtar verkligen efter att få se detta fantastiska band live igen. Samtidigt vill jag inte att det ska bli fredag. Det är troligen sista gången jag ser dem. Och det gör så ont i mig att jag blir förvånad. Det är precis som att jag glömt hur mycket The Ark betytt för mig. Någonstans på vägen blev jag vuxen, tråkig och började lyssna på death metal och glömde den levnadsglada glampoprocken som får det att spritta i kroppen.

Jag var 18 är när jag första gången såg The Ark live. Så här skrev jag efteråt:

Att se The Ark live var en upplevelse utöver det vanliga. Visst, jag skrek när Ola drog av sig på överkroppen och visst, han var urläcker men det är ändå inte det som lever kvar starkast.

Jag hade ett tag innan sett en konsert med The Ark på TV. Redan då kände jag det. Jag anade hur det skulle kännas att stå i publiken och höra Olas ”predikan” om att det måste vara du som bestämmer över dig. Det var mycket större än så. Jag stod mitt framför scenen, ca 2 meter fram till staketet. Jag hade den överlägset bästa platsen (men ingen kamera). Hela konserten var underbar. Man såg verkligen att killarna älskar det de gör. Det STRÅLADE om dem. Men starkast sken Ola. Att en enda person kan ha en så otrolig utstrålning! Och det han sa... Orden gick rakt in i hjärtat. Och det var så SANT! ”Svaren finns här, i våra egna kroppar”. Jag trodde på vart enda ord och tog åt mig allt. han sa att livet blir mycket roligare om man vågar vara annorlunda. Mitt hjärta slog med i takten. Det var så STORT! Och efteråt! Aldrig har jag känt mig så lysande, så vacker och så säker på mig själv! Det fanns inte ett problem i hela världen, inte ett moln på himlen! Vilken FANTASTISK kväll!

Jag minns så tydligt känslan när vi gick därifrån. Jag kunde svära på att mina fötter inte rörde vid marken. Jag sörjer verkligen att de ska lägga av. Men jag är glad att jag fått uppleva den otroliga kärlek och styrka som är The Ark och att jag kommer att få se dem en sista gång.