Så var den här igen. Dagen. 14 april. Dagen som bara genom sin existens gör att jag dör en smula. Dagen Tove lämnade oss.
Jag vet att jag skriver om det varje år. Långa texter som egentligen inte innehåller så mycket annat än upprepningar. Hur många inlägg kan man skriva om en enda dag? Många. För så länge jag lider av den här dagen så kommer jag att skriva. Så länge det gör ont. Och det gör det.
Fem år. Fem år! Det är nästan hela den tid vi kände varandra och det är nog hela den tid vi umgicks. Älskade Tove, jag har nu varit utan dig lika länge som jag var med dig. Härifrån blir det bara värre. Nu ska jag kunna stå ut med att jag saknat dig längre tid än vi faktiskt spenderade tillsammans?
Som alltid har jag svårt att fokusera idag. Och jag tror inte det är en slump att solen skiner från en klarblå himmel efter några dagars regn och blåst. Den dagen tror jag var mulen och blåsig. Jag tror det. Jag vet inte. Och efter den dagen är det två veckor som knappt finns i mitt minne. Dagar när tiden uppförde sig konstigt och jag var konstant rädd för att bryta ihop in public att min kropp skakade.
Nu har det gått fem år. Det är en evighet. Och fortfarande svider det i hjärtat när jag tänker på vad jag förlorat, vad vi alla förlorat.
Fy vad jag saknar dig, min allra vackraste vän. Fy vad livet är orättvist.
Idag sprider jag Geisha omkring mig och insisterar på glass i solen på bryggan. Ikväll kanske jag bakar en kladdkaka och gör en latte med kardemumma. Och inombords ligger själen i bitar, igen.
2 kommentarer:
Varm kram!
Käraste vän och varje år ger du mig tårar i ögonen och varje år vill jag hålla dig hårt hårt hårt och säga att det blir bra även om jag förstår att det inte kommer bli så som du vill.
Skicka en kommentar