Memory lane

Bland mina utkast hittade jag detta:


Ibland dyker det upp saker i mitt huvud som jag inte förstår varför. Som nu. Kent.

Och där faller ännu ett år sönder till små minnen. Alla dagar blir igår. Det är ju så vacker ibland, hur han formulerar sig, herr Berg. Mannen som så länge saknade ansikte. Som var en röst i mina mörka tonårsnätter men inte mer. Jag vägrade se hans ansikte. Var rädd att det skulle förstöra den magi som hans röst hade.

Madde var den första som fick mig att inse vad Kent hade att erbjuda mig genom att visa mig en text. Berätta för mig hur man bryter isen. Det var texterna jag föll för, orden som bildade mönster som jag inte kunde motstå. Nu har tiden med Madde blivit en minne och jag vet inte om det är en is jag kan eller ens vill bryta. Hon är i det förgångna, hon som en gång var en av mina närmaste. Jag tror inte jag vågar bryta den isen. Jag tror hon inte tänker så vackra saker om mig längre och jag tror också att jag tycker mycket av det är orättvist. Det är nog säkrast att ha den där isen emellan.

Genom henne lärde jag känna Jocke. Mjuka, vänliga Jocke. Det kändes som vi alltid hade känt varandra. Men nånting hände även där och vi gled isär. Jag vet inte hur mycket de hade att göra med de där tre små orden han sa men jag vet att det förändrade sättet jag såg på honom. Svara: fick du nog, ja det fick du nog. Fånig grej, egentligen, men kanske inte. Jag insåg att min vettiga vän längst där inne tyckte fel. Jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. med hela munnen fylld av jord bakom tungan inga ord.

Och sen kom Han. M. Den ende där Kent kändes som ett självklart val i musiksamlingen. Med rakbladsärren på armarna och papper på att allt inte var rätt inuti. I trängseln utanför. Sen december ingen snö. Jag följer efter dig genom kön. Fast det var augusti och långt innan december kom var det över. Jag minns ... så mycket. Snälla säg någonting nu. Att något som nu är så otroligt många år sedan kan väcka så många minnen. De gör inte ont längre, jag bara tycker om att vältra mig lite i det ibland. Nostalgi. Det är i den smärta han gav som jag hittar den mesta, och bästa, inspirationen.

Och bakom mig hela tiden, Snorren. Underbara Snorren. En trygg punkt i mitt liv då. Den som ringde mig och frågade hur det var när jag mådde som sämst. Som inte godtog mitt tillkämpade svar utan ringde tillbaka en kort stund senare. Hur mår du egentligen? Och jag snyftade. När det kraschade för honom kort senare var det mig han ringde. Vi konsumerade enorma mängder kaffe de där åren. Gymnasieåren. Kentåren. Han köpte en biljett till Kalas till mig och vi drack öl i plastflaska och lyssnade på Kent. Han lyfte upp mig så korta jag skulle se något. Det är inga citat i den här delen av texten för jag vill fylla den med kärlek och trygghet och det kommer jag inte att hitta hos Kent.

Vad har jag kvar idag? Madde är borta. Jocke är borta. M är slutligen borta. Kent är ett stråk av nostalgi som jag snubblar över ibland. Snorren finns kvar. I periferin oftast men aldrig länge bort än ett telefonsamtal. Av Kent-tiden finns bara Snorren kvar. Han var guldkornet bland sanden.