Jag sprang igår, för tredje gången denna Gävle-vecka. Otroligt vad rastlöshet och avstånd till ens vanliga distraktioner kan få en att göra. Jag tror inte jag sprungit tre gånger inom loppet av en vecka sedan september. Och vilken fantastisk tur det blev.
Stadsparken i Gävle är fantastisk att springa i. Jag önskar att jag kunde göra det alltid. En perfekt blandning av asfalt och grus, flackt och små backar. Och minnen. Den här staden är nerlusad med minnen för mig, jag bodde ändå här i ca 22 år.
Igår tog jag en längre runda än tidigare. Jag sprang genom stadsparken och förbi högskolan. Ren katharsis. Jag pressade mig, svettades och spottade ut alla hemskheter som jag påmindes om och lät de fina minnena skölja över mig och svalka mig i den kvava värmen. Jag kände doften av hav när jag sprang över Dammbron och doften av varma tallar när vägen tog mig genom ett skogsparti.
När jag varvade ner kom jag på mig själv med att le. Jag vet inte när jag log efter ett tufft löppass senast. Jag kände mig som en ny människa. Det var fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar