Alltså, det är en sak att ha mer eller mindre förbud på hångel, alkohol och nikotin de närmaste veckorna. Det är väl inte det roligaste, men det går ändå. Jag är bara sjukt tacksam för att jag får fortsätta dricka kaffe. Utan kaffet - no way.
Men men, jag får skylla mig själv. Vill man vara fin får man lida pin, och sånt. Vill man ha mer skrot i ansiktet får man låta bli ölen ett tag.
Tove skulle ha skakat på huvudet och skrattat. Jag minns vad hon sa när jag piercade näsan, att jag var inne i nån slags postpubertal revolt. Det var sex år sedan. Vad är det nu? 30-årskris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar