Lilla kroppen. Stackars lilla kroppen.

 

Jag vet att jag klagar på dig och bråkar med dig men jag ska försöka vara snäll nu. Jag vet hur det brukar vara. Du säger att du är hungrig. Jag hånskrattar och säger att det bestämmer inte du. Du svarar med att fungera ändå. Jag säger att jag behöver sova nu. Du vägrar, men fungerar ändå. Jag kan gå länge utan mat, utan vatten, jag går på vilja. Jag tycker att du kunde vara smalare, starkare, brunare, men jag uppskattar ändå att du är så otroligt välfungerande. Men nu verkar det som att det är för mycket för dig att hantera.

 

Du är hungrig, alltid. Kissnödig, alltid. Trött, alltid, men sova kan du aldrig. Jag hade aldrig ont i huvudet innan, nu är det spänningshuvudvärk varje dag. Magen krampar dagligen. Jag blir anfådd av att gå de två trapporna upp till min veckobostad.

 

Stackars lilla kroppen, vad ska jag göra med dig? Ständig stress. Uppe i varv. Orolig.

 

Två och en halv vecka till, kroppen. Om 17 dagar, 2 timmar och 13 minuter är vi Hemma, du och jag. På riktigt. Då ska jag ta hand om dig. God mat, nyttig mat. Riktig mat. Lugn och ro. Jag lovar dig ett varmt bad och ett glas vin. Frank Sinatra. En hel eftermiddag i soffan, i en varm famn och med en varm katt på benen. Sova i min egen säng. En långpromenad i solsken. Träning. Hemma. Vi ska bygga upp allt igen.

 

Lilla kroppen, gå inte sönder mer nu. Håll ut lite, lite till. Så ska allt bli bra sen. Jag lovar att aldrig mer klaga på att du är blek och degig, bara du lovar att fungera så fantastiskt bra igen. Fina lilla kroppen, vi är snart hemma igen. Allt ska bli bra.