I love U2

Så, nu börjar jag återhämta mig efter konserten i fredags.

Klockan 9 var jag på plats utanför Ullevi och regnet pissade ner. Jag ville inte ta upp min regnponcho redan så jag smet in under ett paraply tillhörande en norrman. Han och hans kompis pratade den knepigaste norska jag hört, jag förstod knappt hälften. 9,30 kom min käre vän E och hans sambo, C. Underbart att träffa honom igen, det var tre år sen sist. Sedan började det hända saker. Dagen gick väldigt fort och efter lunchtid kom det inte en droppe regn.

Köandet i korthet: Dricka öl - hitta rätt kö - få nummer på handen (*45 för mig, 345 alltså) - prata med ny norrman - ta beställningar till Systemet - smita in på Valhallabadet med C, i desperat behov av toalett (tror aldrig jag varit så kissnödig i hela mitt liv!) - handla nikotin, alkohol, vatten och tidningar - tilllbaka i kön - vara full innan kl 11 - bli uppropade - dricka öl - kolla tshirts - dricka mer öl - upprop igen kl 14 - snusa för första gången (mest obekvämt, troligen inte en ovana för mig) - äta på Max - köpa tshirt - mer öl - ställa sig och trängas i kön - få veta att det bara var i första kön vakterna tänkte bry sig om numren - bli sur - bli visiterad - scanna biljetten - gå fort längst fram, in i cirkeln.... Femte raden. Undebart!

Snow Patrol var riktigt grymma, näst bästa förbandet iår (efter fenomenala Turisas som jag inte tror nån kan mäta sig med). Sen var det äntligen dags. Efter fyra års väntan klev U2 upp på scenen och jag lyfte en bit från marken.

Efter konserten var det mest tomt. Det var en bra spelning, dock inte den bästa jag sett dem göra, heller inte den bästa spelning jag sett iår. Började de bli gamla och trötta? Var det bara en vanlig dag på jobbet? Börjar vi bli för kräsna så här till tredje spelningen på åtta år? Eller föll mycket på att senaste albumet är så... svagt? Scenen var enorm, kanske för stor, kanske en kompensation för att set listen var den svagaste på länge.

Men what can I say, det var fortfarande värt varje krona och varje minut jag köat. Och jag kommer att se dem igen, lite äldre, lite gråare, men förhoppningsvis med en starkare platta i ryggen.

Den värsta smärtan kom i morse när jag läste set listen för lördagens spelning. De hade spelat en låt från mitt älsklingsalbum. Albumet som de allra flesta ratar. En låt som de inte splelat live på minst 10 år. Den missade jag. Det svider.

Något som dock var väldigt trevligt är att jag fick till flera bra kort, fler än jag trodde. Några kommer säkert att dyka upp här så småningom.