Frikort, del II

Det där med frikorten gnager mig. Igår kväll satt vi hemma med varsin dator och varsitt glas argentisnkt underbart vin som smakade hallon och lakrits och gnuggade våra små grå. K är klar med sin lista. Det är inte jag. Det är ett viktigt beslut som kräver mycket eftertanke. Några har i alla fall strukits från listan.

På väg hem från jobbet igår funderade jag på Ross och hans incident. Att det kanske är smartare att välja "local" framför "international". Det betyder att jag behöver svenskar. Helst boende i Sverige eller i närheten. Så jag började där.

• Alexander Skarsgård: Njae. Efter att ha sett honom som blodsugarviking kan jag möjligen tänka mig att låta honom tugga lite men frikort?! No way, Jose!
• Zlatan: Över min döda kropp! Fulare man får man ju leta efter (and I wont!)
• Mikael Persbrandt: Seriöst!? Sexig?! Inte en chans. Jag vill inte ens dricka kaffe med honom. Han är ful och spelar bara brutala och inte så smarta poliser på film. Inte min kopp te, inte alls.
• Ola Salo hade varit ett givet kort för några år sen. Nu har jag växt till mig lite och hunnit höra lite för mycket historier. Jag har helt enkelt nått en punkt i livet där det inte är en merit att ha legat med halva Sverige. Det är bara sunkigt. Used. Been there - done everyone. Jag äter gärna en middag med Ola för jag beundrar fortfarande hans hjärna men kroppen får vara.
• Magnus Betnér får samma resultat. Jag hade gärna träffat honom och pratat, han är smart och rolig, men jag vill inte ligga med honom!
• Olof Mellberg: Snyggt skägg. Inte så mycket mer. Jag gillar skägg men jag behöver mer. Oj! Jag kanske får ändra mig där. Han var ju snygg! Vilken käklinje. Mums! Men frikortshet? Nej.
• Thåström. Sveriges sunkigaste. Fuck no.

Många nej. Inga ja, undrar ni? Jo, jag har en stark kandidat. Honom spar jag till senare.