Jag avskyr att vara i situationer där jag inte vet vad jag ska säga. Det är så obekvämt. Min väns pappa har gått bort och jag kände tårarna smyga sig på. Men vad säger man? Jag vet ju att det egentligen inte spelar någon roll för inget jag säger kan få honom tillbaka.
Älskade vän, jag är så ledsen för din skull. Jag tänker på dig. Jag är lite självisk också, och är lycklig att det inte är jag. Att jag faktiskt ska få träffa min kära pappa, och mamma, och bror, och min gamla morfar om bara några dagar. Jag tror jag ska krama K och katten lite extra ikväll.
3 kommentarer:
Jag brukar också känna mig obekväm i just sånna situationer. Inget man säger får egentligen den andre att må bättre. Det viktigaste är att man visar att man finns där och lyssnar. Kollar läget då och då.
Tack vännen. Det värmer. Du behöver inte säga något, jag vet precis vad du menar.
Det är så sjukt orättvist.
Det är svårt med orden i sådana situationer. Men bara att finnas där och säga att man bryr sig brukar räcka långt.
Skicka en kommentar