Stockholm

Ja, om inga käppar sätts i hjulen så går jag mot en tid i Stockholm. Från nästa vecka fram till jul. Det känns kluvet. Det är ett häftigt uppdrag och jag är smickrad över att de tror på mig. Det kommer att bli en riktigt grym utmaning. Samtidigt vill en del av mig krypa ihop i en liten boll och mumla "vill inte".

I fyra år har jag bott här nu och byggt upp ett liv, med K, med vänner, med aktiviteter. Ska jag nu bara trycka på paus i tre månader? Jag önskar att det var lätt. Önskar att jag var en sån som kunde ta en resväska och bara flytta på mig. Men uppenbarligen är jag inte det. Istället ser jag framför mig hur jag sista veckan (dvs nu...) kommer att ligga varje kväll och snyfta och inte vilja. Så varför gör jag det?? För att jag kommer att se ner på mig själv nåt helt otroligt om jag säger nej. För att jag kommer att må bättre sen, när jag vet att jag klarar det.

Och herregud, är det verkligen nåt att gnälla över? Jag kommer att få sova ensam fyra nätter i veckan. Nej, det är inte hela världen. Vi kommer att kunna prata med varandra dagligen och vi kommer att ses på helgerna.

Jag hatar folk som inte klarar sig på egen hand. Som inte är individer. Som inte kan vara utan sin partner ett tag. Som tror att de är halva bara för att de är ensamma. Det är bland det töntigaste jag vet. Jag vägrar att bli en sån. Fast det är klart, hade jag varit en sån så hade jag aldrig ens övervägt Stockholm. Och nu tänker jag åka.

Jag tänker göra det här för att jag vet att det kommer att stärka mig, personligt och yrkesmässigt. Att säga nej är liksom inte ett alternativ. Och jag är inte helt emot det, jag är bara lite kluven.