Som jag saknar att skriva!

Det har nu gått ungefär ett år sedan bloggarna lades i träda och allt annat skrivande har mer eller mindre dött under den tiden också. Det känns konstigt. Så lite som jag skrivit den senaste året har jag nog aldrig skrivit. Skrivandet har alltid varit min ventil, i poesi eller prosa har jag alltid vädrat, bearbetat och släppt saker.

Jag började skriva dagbok när jag var 10 år, tror jag. Om vad som hänt i skolan, vilken kille som var sötast i klassen. Sedan blev jag äldre och fortsatte skriva. Dagboken i dess pappersform fick uppleva min första pojkvän och troligen också övergången till gymnasiet. Fast någonstans började jag skriva på datorn och printa inläggen och klistra dem i boken.

Sedan blev det publikt skrivande. Jag upptäckte Lunarstorm och flyttade skrivandet dit. Hur kommer det sig att dagboken gått från att vara det hemligaste man hade till något som ligger på nätet för alla att se? Det går ju förstås att välja vad man skriver, men fenomenet är ändå fascinerande. Personligen har jag alltid haft en liten dröm om att någon ska läsa mina ord och beröras på samma sätt som jag berörts av andras ord. Och privat har jag väl aldrig varit. Jag gissar att det där med att jag är "öppen som en ljudbok" har varit sant långt innan det var uttalat. Så Lunarstorm. Där hade jag mest tråkigt, klagade över bristen på liv i mitt liv och mängden skolarbete. Jag träffade killen som jag blev så vansinnigt kär i och hade en historia som var över på en helg men tog år att släppa. Det finns inte så mycket skrivet om honom på Lunar men det finns texter i mängder. Papper och servetter, jag skrev på allt jag kom över, det behövde komma ut. Jag inledde mitt första riktigt långa förhållande. Jag tog studenten.

Någon gång därefter flyttade jag över till Helgon. Ganska mycket samma sak som Lunar men med en tuffare färgsättning. Helgon fick höra om min första tatuering, flytten till Örebro. Mitt förhållande som knakade och slutligen kraschade. Hur de långhåriga männen med skinnbyxor dök upp i mitt liv för första gången. Jag flyttade tillbaka till hemstaden, jag hade en lärare på högskolan som höll på att knäcka mig. Och min bästa vän dog. Det finns det väldigt lite skrivet om. Eller, jag vet inte. Det kan vara första gången i mitt liv som mina ord inte riktigt räckt till men jag skulle gissa att det finns texter, jag vet bara inte var. Sedan började ett nytt liv. Ny pojkvän. Jag flyttade till Göteborg.

Och i Göteborg flyttade skrivandet ytterligare en gång, hit. Jag tror att jag i något av de första inläggen undrar om detta ska bli ännu ett påbörjat men självdött projekt. Såna har jag fler än jag kan räkna. Men jag fortsatte blogga. I 4,5 år skrev jag här. Jag hann ha tre jobb, två bostäder, semestrar och underbara vänner och kollegor.

Men för drygt ett år sedan hände något. Återigen ett förhållande på upphällningen. Jag träffade en massa nya människor och slängde mig med huvudet före in i en musikbransch jag tidigare betraktat på avstånd. Jag startade mitt företag. Under samma tid började jag inse att mitt nya jobb, det första som jag inte skulle byta bort efter 1,5 år, inte höll vad det lovat. All energi gick till företaget och jobb och förhållande och blogg fanns det inget kvar för. Så i maj förra året tryckte jag på paus. Sedan var livet ett virrvarr av separation och flytt och sälja lägenhet och jobbet som blev sämre och vänner som försvann och ork som bara inte fanns. Det lilla jag skrev var recensioner och framåt vintern dog även det ut. Då gick min energi till att utöka företaget och umgås med nya vänner och dricka alldeles för mycket öl. Och jag hade all tid i världen att skriva men ingen ork eller motivation. Vad skulle jag skriva?

För det är en fråga om vilka som läser också. Jag minns känslan när bloggen blev outad på förra jobbet eller när jag hade en pojkvän som hängde på samma community som jag. Jag vill skriva ocensurerat samtidigt som jag blir lite smickrad av att folk vill läsa min dynga. Det är en balansgång jag ännu inte riktigt bemästrat.

Och nu sitter jag då här och funderar på nästa steg. Jag saknar att skriva, det gör jag. Jag har inte mer av vikt att säga än tidigare. Att fylla bloggen med ord är inga problem, det är innehållet som är det jobbiga. Var drar jag gränsen? Vad vill jag säga?

Jag vet inte om jag kommer att börja skriva igen. Detta kanske är sista inlägget för i år. Men jag kände att detta var text jag behövde få ur mig. Ventilera. I skrift. Som alltid.