När jag sa hej då till världens vackraste man räknade jag ut att det var 39 dagar tills jag skulle få se honom igen. Se honom le, känna hans armar runt mig, höra orden som ger mig fyrverkerier i magen. Jag var rädd för ångesten däremellan. För tystnaden oss emellan. För att glida isär och glömma.

Det blev inte så.

Nu är det fem dagar kvar. Fem ynka dagar. På lördag morgon börjar min långa resa. Mot solen, värmen och... kärleken? Jag har inte haft en enda panikattack. Inte en enda. Kom ihåg det nu, labila psyke, inte en enda. Jag har känt tendenserna ett par, kanske tre gånger, men lyckats prata vett med mig själv. Den senaste sprang jag bort. Löpningen har återkommit i mitt liv och skänker mer lugn och tillfredsställelse än på länge.

Jag har haft problem med sömnen. När han inte är här och distraherar mig har jag märkt hur dåligt jag mår över jobbet och en dag bröt jag samman totalt. Det slutade med ett besök på vårdcentralen och tre sorters tabletter; en lugnande och två för sömnen. Jag tar dem, men inte varje natt, bara när jag inte klarar att somna själv. Det är en trygghet att de finns.

Vi har pratat och chattat nästan varje dag. Det har varit en stor lättnad. Vi har tittat på en serie tillsammans. Mina eftermiddagar, hans kvällar. Ringt och pratat en stund, sett en avsnitt på varsitt håll, chattat lite under tiden, och sedan pratat en stund till mellan avsnitten. Nästan tre säsonger tog vi oss igenom. Och han kändes så nära.

Jag har sovit i hans säng några nätter. Den första var jobbig, då var jag full och det var första helgen han var borta. Att vakna ensam och bakfull i hans tomma säng var ingen bra idé. Han ringde mig då och jag grät, enda gången jag gråtit. Han säger att han tycker om att jag är hemma hos honom. Att jag känns närmre. Jag är beredd att hålla med.

Jag saknar honom, det gör jag. Inser hur viktig han blivit i mitt liv. Hur jag vill dela min vardag med honom, såväl glädje som besvikelse. Hur mycket styrka jag hämtar hos honom. Jag vet inte vad han gör men han peppar mig till att bli bättre. Jag städar, gör mig av med onödiga ting, tränar. Jag blir glad när han berömmer mig. Jag som inte brukar bry mig om vad folk tycker, jag som snarare blir anti om någon försöker uppmuntra. Men han lyckas. Han får mig att känna mig så stark och grym som han påstår att jag är.

Så kom ihåg den här känslan nu. Hur tiden flutit iväg. Hur det visserligen har varit tomt och tråkigt och det är så mycket jag velat säga men inte slösa våra korta värdefulla samtal på men hur det har gått bra. Hur jag lyckats fylla min tid. Hur jag gråtit ett par tysta tårar en enda gång och inte haft några attacker. Hur det inte alls beror på att han är betydelselös utan på att jag är starkare, bättre.

För han betyder så mycket. Det skrämmer mig. Det vi har är för nytt för att vara så här viktigt, vi känner varandra inte tillräckligt bra för att använda stora ord. Stora ord som jag brukar ha svårt för att säga men som jag fått hålla tillbaka i veckor innan det kändes rätt. Ord som får mina inre organ att byta plats, mina tår att krulla sig och hela kroppen att le.

Jag tror fortfarande att det här kommer att gå åt helvete, men det kommer att gå åt helvete så det nästan är episkt. Och fram tills dess är jag gladeligen hans och hämtar styrka och inspiration och lugn.

Och om 4 dagar och 15 timmar är jag på väg. Sedan får allt annat lösa sig.