I natt triggade det mig. Längtan efter att skriva blev för stor för att jag skulle kunna hålla emot och jag bestämde mig för detta inlägg. Jag vet inte om någon kommer att läsa det, men det har aldrig varit därför jag skriver.
Det som hände var att jag och den jag saknar/längtar efter började prata om skillnaden mellan att sakna och att längta. Jag har hela mitt vuxna liv haft problem med separationer och det blev värre för några år sedan när min bästa vän dog. Det var på något sätt kvittot på att jag hade rätt. Så vid varje större separation har jag mått dåligt. Två veckor ensam i Kina. Första veckan jag pendlade till Stockholm. Tårar, känsla av meningslöshet och panikattacker. Den senaste tiden har jag tillåtit mig att engagera mig i en relation som jag hela tiden vetat kommer att leda till en separation. En övergående, tidsbegränsad men lång separation. Och ju närmre den krupit desto mer förvånad har jag blivit. Jag har inte mått i närheten så dåligt som jag trott. Ibland har det kommit en våg av stundande tomhet men det har gått över. Det var inte förrän dagarna innan som det började kännas riktigt tungt. De sista två dagarna innan avskedet kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan snyftade ynkligt framför honom.
Jag hatar det. Jag är stark och självständig och behöver vara ensam för att må bra. Och helt plötsligt har jag glömt hur man är ensam. Jag känner mig liten och övergiven och allt känns meningslöst. Jag är rädd. Rädd att han ska glömma mig. Att vi ska glida ifrån varandra. Att vi ska inse att livet utan varandra går väldigt bra. Att det vi hade bara var en tillgänglighetsgrej. Och minst lika mycket är jag rädd över hur jag kommer att må. Jag är rädd för den svarta klumpen i magen, för panikattackerna.
Och så sa vi hejdå, med vackra ord och jag med tårar i ögonen. Och sen kom det inget. Jag åkte hem och nånstans bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vill inte, orkar inte må så här dåligt. Jag trodde aldrig det skulle hjälpa och det är väl för tidigt att säga att det gjort det. År av separationsångest kan inte släppa bara för att jag "bestämmer mig". Det kan inte vara så lätt. Men 1,5 dygn senare mår jag helt ok. Visst är det tom och tråkigt och det är ovant att vara ensam helt plötsligt, att somna ensam och vakna ensam. Att inte höra hans röst och känna hans varma hud. Men jag mår inte i närheten av så dåligt som jag befarade.
Och det var då jag kläckte ur mig att jag tror jag längtar mer än saknar och vi började prata om skillnaden. Jag ser det som en fråga om fokus. Saknad är ett fokus på det som fattas, på tomrummet, på vad som fattas. Längtan ser å andra sidan framåt, efter en återförening, ett återupprättade av det man saknar. Jag tänker inte så mycket på hur tomt det är här nu även om det är det. Jag tänker på den där dagen om alldeles för många ensamma nätter när mitt plan landar, jag kliver ut i värmen och han står där och ler. Jag tänker på att han sedan kommer tillbaka. Att vi pratar om saker som kommer att ske efter det. Att vi vill.
Och så tänker jag på en sak till. Att jag kanske haft min värsta separationsångest redan. När en felbedömning gjorde att jag trodde att jag förlorat honom. När jag låg vaken en hel natt med en ångestklump i magen och en känsla av att inget någonsin skulle bli bra. Hur jag sedan bestämde mig för att inte godta det. Att jag bestämde mig för att kämpa. Att jag inte var färdig med oss. För första gången gav jag inte upp när det blev jobbigt. Jag var inte färdig.
Att det finns en framtid efter separationen är dock inget som hjälp mig tidigare så jag vet inte vad det är som gör skillnad denna gång. Men vet ni vad? Jag ska försöka att inte överanalysera. Jag ska vara glad över att jag mår bra, att jag verkar kunna hantera det. Jag räknar ner till jag får vara i hans famn igen. Mitt hjärta tar ett skutt varje gång det kommer ett livstecken.
Han är saknad men mer än något annat längtar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar